söndag 30 september 2007

Lärdomsstaden

Vi tog tåget norrut igår. Hade tur och fick en bra plats där vi kunde ha K:s vagn bredvid. I Uppsala gräver de fortfarande upp stationsområdet. 2011 ska nya resecentrum stå klart. Det fick mig att tänka lite på hur det ska bli vid Odenplan snart. De bygger om parkeringshuset vid Samariterhemmets sjukhus till bostäder också. Det är smått fantastiskt att det går tycker jag. Det där parkeringshuset var verkligen galet fult. Nu får det radhus på taket.



På väg in med tåget märkte jag hur glad jag blev av att passera bruket i Bergsbrunna, Danelid, Kuggebro och se de två stadssiluetterna växa fram. Den med slottet och domkyrkan och den med vattentornet och värmeverksskorstenen. Väster och öster om ån. Och sen precis innan tåget stannade det bruna huset på Salagatan 45. Där jag var så många gånger hos farmor och farfar. Nu var det K som skulle till sin farmor. Jag och L gick på fest. Vinlusen har redan skrivit bra om den så jag nöjer mig med att konstatera att det inte var någon vidare värst idé att bränna en massa bland-cd inför skivspelandet. Det var vansinningt svårt att hitta de låtar jag ville ha och det berodde verkligen inte enbart på ölen och vinet. Men en bra fest var det verkligen. Jag och JS gick hem genom staden sen som så många gånger förr. Det var fint.




Idag var vi på promenad. Jag, L, K och farmor. Kvarteren runt Vasahuset och sen Öfre Slottsgatan och tillbaka ned till ån. Min mormors kvarter. Det är fint där. Ett lugn som jag saknar. K sov i vagnen vid ån. När vi gick till tåget såg vi för andra dagen i rad mängder av lustigt klädda ungdomar utanför Folkets Hus. Vi gissade på ett rollspels- eller mangakonvent. När jag var i den åldern räckte det med att ha helt svarta kläder för att sticka ut. Jag vet inte om det här är bra eller dåligt men hoppas på bra. Friare, öppnare, tolerantare. Världen behöver det.

Det hade varit kul att stanna och se Sirius slå Giffarna men hemmet lockade med söndagseftermiddag, slappande på sängen och bad med K. Det är svårt för något annat att vinna mot den kombinationen.

fredag 28 september 2007

Varför är det så ont om Q?

Hasse Alfredsson ställde en väldigt befogad fråga. Jag gissar att det är Mats Olsson som klottrat, han brukar ju vara positivt inställd till det där bandet, men vem släppte ut boven?

torsdag 27 september 2007

Vi spelar för livet

St: Eriksgatan torsdag förmiddag. L hade förvarnat mig ändå blev jag ganska paff när jag såg reklamskyltarna i morse. Tänk att det räcker att ta bussen över Västerbron till Uppland för att få se gjutna kandidater till Guldägget. På söndag spöar Sirius förhoppningsvis Giffarna hemma på Studan.


onsdag 26 september 2007

Revolutionary Road

Innan gallerian igår var jag och K hemma hos FMV. Vi hade en bra stund. V och K gillar verkligen att leka tillsammans. Medan jag bjöds på te bläddrade jag i en filmtidning. Där fanns en liten notis. Richard Yates Revolutionary Road ska filmatiseras med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i huvudrollerna. Det känns konstigt och lite oroande men kan det få fler att upptäcka Richard Yates böcker är det väl bara att applådera antar jag.

tisdag 25 september 2007

Uppsamlingsheat X

Vi drog hemifrån tidigt idag. Målarna skulle lattja med utsidan av fönsterkarmarna. Det var tur. Om vi såsat på i vanlig ordning hade vi hunnit öppna posten innan telefonsamtalet kom. Nu blev det tvärtom och jag slapp gå i taket. Vi var i den nya gallerian vid gamla skatteskrapan. Den var som gallerior är mest. Samma affärer som alltid, samma dyra priser för kaffet, samma tråkiga muffins till, samma människor som vi som undrar vad de egentligen gör där. I bästa fall. Fast utsikten uppåt genom glastaket imponerade. Telefonsamtalet? Jo det kom från Bredbandsbolaget. Efter en vecka hade de både läst mitt fax och kunnat konstatera att de gjort fel. De bad om ursäkt och bjöd på en månads avgift. Jag vill inte vara småsint och det var ju knappast killen som ringdes fel så jag tackade och tog emot. Ett annat sätt att se det på var att de kom billigt undan. Brevet då? Det låg hemma på hallgolvet. Ett inkassokrav från Bredbandsbolaget. Jag ringde PayEx som hade hand om det för säkerhets skull. Det var tillbakadraget. Jag insisterade på att få det skriftligt. Jag vill kunna sova gott.



För övrigt noterade jag att ingen kommenterat att de har ett bredbandsbolag att rekommendera. Branschen kanske skulle ta och tänka på det.

Jag är väldigt svag för den version av Down in the Boondocks som Barracudas spelade in för ett gammalt nummer av Bucketful of Brains. K däremot älskade att dansa på mina axlar till Surfin' Lungs Beach Bound. Detta apropå en cd jag hittade där jag fulöverfört vinyl till digitalt. Hela låtlistan kommer i en samlingsskivepost längre fram.



Röda Korset sålde Beppe Wolgers Djur som inte... för en femma idag. Det kändes som ett fynd.

Billy berättar om förvarets djupaste skrymslen och visar bilder på hus som står på fjädrar. Det är fascinerande.

Annat som är fascinerande är kött för 1156 kronor kilot. Och då snackar vi personalpris.

Nu ska vi se sista delen av Upp till kamp så bilderna till den här posten får vänta till senare. Nu har senare varit.

måndag 24 september 2007

Vem? Them! (Mod Monday #12)

BBB har lagt ned sin Mod Sundayserie eftersom materialet på YouTube sinar och det är lätt att förstå honom men jag kör ett varv till. Någon kan säkert tänka sig att gnälla över att Them var mycket mer R&B än mod men jag har aldrig varit så mycket för petitesser. Kolla gitaristen, lyssna på Van och le åt den lilla killen som diggar. Det här är fantastiskt material.

söndag 23 september 2007

Höstexkursion

Vi har varit ute i den svenska hösten. Den med små vägar, röda stugor och fria vindar över fält och vatten. Den där jakttornen plötsligt syns i skogen och traktorspåren övergår i natur. Den som får en att fundera på ett annat liv. Ett som kanske är bättre. Vi tog en etanoldriven hyrbil från Södermalm till Söderön utanför Östhammar. K lekte med farfar, luften var alldeles avgasfri, färgerna fantastiska, solen sken och lugnet var sådär lugnt. På vägen hem igen stannade vi på IKEA i Uppsala. Det var en chockartad återkomst till det där som kallas civilisation...



fredag 21 september 2007

Upp på sociala, ner på systemet

Det kom ett mail från Daddy Bo, mannen som några av er kanske känner bättre som PerB. "Florence live" stod det i subjectraden och i själva mailet gick det att läsa "Från Studio Virtanen I onsdags. Grymt." och det är förstås bara att hålla med. Jag älskar verkligen hur Florence Valentin skiter i vad som gäller, hur de svajar, hur de helt ogenerat frontalkrockar Ebba Grön med Dexys Midnight Runners och The Clash, hur de stjäl och lånar låtfragment och textfraser och hur nervigt de står på tå. Jag älskar att Love ser ut både som att han håller på att gå sönder av ilsken energi och samtidigt explodera i ett gapskratt för att det är så roligt med rockmusik. Jag tror att jag har sett dem fem-tio gånger sen första gångerna på Allhuset och i en källare på Hornsgatan vårvintern 2003 och det har alltid varit väldigt bra. Springer ni kanske ni hinner till kvällens spelning på Debaser Medis.

Gentrifiering och drömmar

Färgaffären slår igen. Den på Långholmsgatan där vi köpte vår väggfärg. Jag vet inte vad det blir istället men en gissning kan ju vara mobiltelefoner. Många av de som flyttar in nu målar knappast själva men de ringer var de sitter och var de står.



På Heleneborgsgatan verkar det ha gått så där att göra vanligt mysigt söderfik av det gamla frukostfiket. Vet inte om det betyder att marknaden börjar bli mättad men jag lider med dem som hade det där kaféet som sin dröm.

torsdag 20 september 2007

Driving Somewhere (låttips #13)

Kvällens tredje post och den enda jag ville skriva. Det finns ett smakprov till från nya Stephen Duffy & The Lilac Time nu i form av Driving Somewhere på MySpace. Den är väldigt fin. Nytt datum för singelsläppet är 8 oktober och plattan Runout Groove kommer 15 eller 22 oktober beroende på var man läser. 15 november står bandet på scen i London. Lokalen är Queen Elisabeth Hall. Det kommer med all säkerhet inte att funka att åka dit för mig. Det kommer med ännu större säkerhet att vara fantastiskt. Jag grämer mig redan. För er som är mer lyckligt lottade släpps biljetterna i morgon.

Som om det inte vore nog nu

På den där kanalen som Com Hem tycker är bättre än Eurosport leder Landskrona just nu med 2-0 mot Sirius...

Tillfälligt avbrott III

Det har varit svart i rutan idag. Eller det har rättare sagt sett ut som på bilden nedan. Vi kan väl säga att av de som misskötte sig härom veckan så klarade sig elbolaget bättre än bredbandsbolaget. Elbolaget betalade ordentligt tillbaka pengarna som utlovat. Bredbandsbolaget slog av uppkopplingen istället för att fixa allt som utlovat. Vad som krävdes för att få igång det igen? Ja inte räckte det med att läsa upp OCR-numret de gett mig och som jag betalat in till så de själva kunde gå in och kolla att pengarna kommit in. Nej de skulle ha ett kvitto från banken på att det var betalt sänt via fax. Gissa om jag har internetbank? Gissa om jag har fax? Precis. På A svarar vi ja och på B svarar vi nej. Jag fick gå till en kompis jobb (tack TH) för att fixa det. Sen har jag varit tvungen att prata med bredbandsbolagets kundtjänst tre gånger. Alla säger olika saker men nu är det påkopplat igen trots att det inte gick innan midnatt. Det har varit amatörernas dag och den har förstört många timmar för mig och K. Tror ni att jag kommer att få någon ersättning? Den sista killen i kundtjänst, han som kunde slå på innan midnatt, sa att eftersom det var första gången skulle han ordna det på ett par timmar. Jag blev så paff att jag inte ens kom mig för att säga att det inte var första gången och att det är de som gjort fel hela vägen. Men nu är vi alltså på. Så länge det nu varar. Är det någon som har ett tips på en pålitlig bredbandsoperatör med fungerande fakturaavdelning och kundtjänst?

onsdag 19 september 2007

This is also England

Jag och Conan hade tänkt gå på bio igår. Sist av alla skulle vi se This is England. Kidsen och deras sömn kom ivägen. Istället började jag och L se tredje delen av Upp till kamp. Sen kom L:s sömn i vägen så vi har slutet kvar. Jag slözappade lite men det var verkligen bara skit på TV. Bestämde mig för att trots alls se en film. Det blev Sweet Sixteen av Ken Loach. Den var hemsk men bra. Allt var så där grått som det bara kan vara i Storbritannien och Moskva. Väldigt många människor som hela tiden gjorde fel val. Slutet var inget för den genomsnittlige hollywoodproducenten. Jag kände mig faktiskt ganska sliten efteråt. Gör det fortfarande. Men se den.



Och om ni sen inte fått nog av brittisk arbetarklassmisär kan ni ju läsa Bernard Hares Urban Grimshaw and the Shed Crew som är en betraktelse över vad åren med Thatcher vid makten gjorde mot den engelska arbetsklassen och dess barn. Som sämst är den onödigt romantiserande och självförhärligande, som bäst, och det gäller de flesta sidorna, en svidande inblick i vad som händer när man slår sönder sociala strukturer utan att erbjuda någonting i utbyte. Tioåringar sniffar tändargas, tolvåringar har sex med varandra och vuxna för att det inte finns annat att göra, egna hus bränns ner för att hindra storebror från att ha en plats att skjuta heroin på, bilar stjäls och kraschas och misären är faktiskt sjukligt jobbig även om den mestadels balanseras av humor och värme också av författaren som vinglar som ett fyllo genom detta minfält utan att riktigt kunna hjälpa så mycket som han vill eftersom han också är en del av problemet.

Atmosphere (låttips #12)

Jag kanske är ensam om att önska mig en ny platta med Velvet Crush men det gör jag. Det är ojämna och rockar ibland mer än vad som är bra för dem och chansen att de någonsin ska släppa något så bra som Teenage Symphonies to God igen är väl rätt liten. Ändå önskar jag att det ska komma något nytt. Så länge den enda låt med dem jag lyckats hitta på YouTube. Atmoshere med Matthew Sweet som gäst. Den fick mig att tänka på när Sweet spelade på Vattenfestivalen för ganska många år sedan och Ric Menck från Velvet Crush trummade. Som sista extranummer spelade de Undertones klassiker Teenage Kicks så ni får den också som bonus.


tisdag 18 september 2007

Moderna Tider (skivkonst 22 & låttips 11)

Ni kan ju er Dylan. Ni älskar honom, hatar honom eller bryr er inte om honom. Eller ni kanske gillar honom men tål inte rösten. Jag kan ju min Dylan. Det är inte okomplicerat. Det har tagit tid. Jag började med protestperioden, föll för den dynamiska perioden fram till motorcykelolyckan. Sen körde jag fast. Men så öppnade sig sjuttiotalet. Först från mitten. Blood on the Tracks och Desire. Sedan utåt. Framåt och bakåt. Sen körde jag fast. Jag är egentligen kvar där med enstaka spår som undantag. Biblioteket i veckan som var. Jag lånade Modern Times. Ni vet hur hyllad den blev. Årets skiva 2006, höjdpunkten på återkomsten och så vidare. Det är klart att jag var skeptisk. Men den svängde på fint. Han sjöng med en något mindre nasal och pressad röst. Jag var nog på det hela taget ganska nöjd. En bra skiva som jag nästan aldrig kommer att lyssna på. Sen kom spår sex. Ni vet ju hur det är. Förhoppningsvis. När något inte bara berör, griper tag eller är vansinnigt bra. När något drabbar. Ibland går det att förklara varför, ibland är det bara att acceptera. Jag har redan låtit Working Man's Blues #2 skölja över mig ett hundratal gånger. Jag har haft den på repeat och spelat den otroligt högt. Jag har låtit den viska och ackompanjera gråa promenader. Jag vet inte vad det är men den drabbade mig. Som ett stycke av Jolo, ett minne från barndomen eller ett djur som sträcker på sig. Som en sorg och en glädje. Som någon som var ens vän. Som en naturlig del av livet. Det är svårt att beskriva. Jag vet inte om det hjälper någon men det var som Is your love in vain från hans Budokan-live på en liten grekisk uteplats fast ändå inte. Jag har inte vågat googla texten än. Är rädd att en läsning av hela ska förta något fast det inte borde vara möjligt. Det avslappnade svänget kommer ju att finnas kvar. Rösten också. Fraserna som jag hör. The buying power of the proletariat's gone down.. they burned my barn and they stole my horse...tell me now am I wrong in thinking... got to straigheten out your tounge... I'm down on my luck and I'm black and blue.

måndag 17 september 2007

Upp till kamp (skivkonsten #21)

Vi såg klart andra delen av TV-serien Upp till kamp i går. Den är fortfarande bra trots att tittarsiffrorna sjunker som regeringens opinionssiffror. De var framme vid 1968 nu. Det var fascinerande att tänka sig att de där små kulturkåkarna i Haga som är svindyra nu var rivningshus och kvartar då. Det är ändå bara fyrtio år sedan. Undrar var det placerar oss om ytterligare fyrtio? Om det första avsnittet var rock och alkohol var det andra protestsång, flum och droger. Tredje delen visas i kväll. Jag gissar att det blir progg och maskrosvin. Ett bättre tillfälle för att ha vernissage på några av de tokproggigare skivomslagen jag äger lär inte komma så därför har ni här nedan plattor med Tillsammans, Södra Bergens Balalajkor (jag ska någon gång skriva om när jag flög till Moskva på samma plan som dem) och Fickteatern. Vill ni veta mer om grupperna kolla in Tobbes progglexikon.



Apropå regeringens opinionssiffror så sade Dagens Nyheters Barbro Hedvall något kul och träffande i ett av nyhetsprogrammen igår. Jag minns inte ordagrant men det var något om att det som var Reinfeldts fördel i valrörelsen; återhållsamheten, eftertänksamheten och två snälla ögon inte fungerar lika bra i regeringsställning. Särskilt inte när han inte har något monster att mäta sig mot. Det fick mig att tänka på en recension av skräckfilmen som gjordes efter Stephen Kings roman Cujo. Två snälla hundögon gör ingen skräckfilm. För den som trots allt tycker att det ligger något skräckinjagande i vad regeringen håller på med ges det gott om chans ta upp kampen i morgon under parollen Ett år räcker! Mot högerpolitiken - för rättvisa och solidaritet! För gemensam välfärd! Om ni klickar på länken hittar ni mer information.

söndag 16 september 2007

Jag gick mig till biblioteket

I veckan som var. Jag och K rullade in på biblioteket igen. Jag ser fram emot när hon ska vilja låna böcker. Om hon kommer att vilja. Jag älskade att gå till biblioteket som liten. Både innan barnbiblioteket i Uppsala bröts loss från vuxenbibblan vid Centan och flyttade till Gamla Gillet och efter. Fast bäst var nog just Gamla Gillet. Jag älskade kartotekskorten, mitt lånekort, raderna med böcker, sorteringen och tystnaden. Jag skulle nog, borde nog, ha blivit bibliotekarie. Men när det var aktuellt var lönerna så låga och det verkade så tröstlöst att plugga i Borås. Nu gick vi till biblioteket.


Hemma väntade redan böcker på att läsas så vi stannade vid skivorna. När jag först flyttade till Hornstull var det mest vinyl men de är borta nu. Då lånade jag alltid Jan Johanssons Younger Than Springtime. Nu är det cd. Jag lånade somt som jag har på vinyl och vill ha in i den bärbara och somt som jag kunde tänka mig att låna ett öra eller två. Många är ofärskämt repiga. Ofärskämt för att de är vår gemensamma egendom och man bör vara rädd om andras saker men de flesta spåren spelar än så länge ok.
Jag minns när jag började låna skivor på bibliotek. Det var förstås också i Uppsala. Stadsbiblioteket lånade inte ut. Där fick man bara lyssna. Men på Brantan gick det att låna. Det var långt dit från Vilan. Först bussen in till stan och sen en bort förbi Vaksala Torg och in på okända marker. Ett typiskt svenskt småstadstorg. Post, bibliotek, blomsteraffär, konditori om jag minns rätt. I en av Kjell Erikssons uppsaladeckare möter någon en man med snöplog här. Det passar väldigt bra. Skolan intill torget. Fritidsgården. År senare. Långt efter skivlånandet var jag på punkkonsert där. Jag och HN. Jeppe var med på bussen. Vi kände honom inte men visade vägen. Tror att Tatuerade Snutkukar spelade. Det gick rykten om att någon gammal medlem i KSMB injicerade på toaletten. Det var förmodligen både spännande och skrämmande men framför allt främmande. När jag lånade skivor. Tror att det fanns ett tak för hur många. Min smak var galet bred. Jag måste ha gått i sexan kanske sjuan. Minns Holsts The Planets, Eldkvarns Fula Pojkar och Hasse och Tages Gröna hund på Gröna Lund. I veckan på biblioteket. Verkade inte finnas något tak. Jag lånade tio skivor. Kvittot ser ni nedan. Jag kanske återkommer med något om någon av dem någon dag.

lördag 15 september 2007

It's The Emmylou Harris Extravaganza!

Vet inte om ni brukar kika in hos Cege. Han erbjuder en länk till en YouTube-video varje dag. Det brukar luta åt country. När jag gick in senast hade han Emmylou Harris med en cover på Dolly Partons Coat of many Coulors. Den fick mig att leta vidare. Det finns en del fint men tyvärr hittade jag ingen tagning på Springsteens Racing in the Street som hon gör så bra på plattan Last Exit. Tipsa gärna om ni ser den. Jag såg Emmylou på Hultsfred ett år. Håret var silvergrått. Hon spelade på en halvstor scen. Det var eftermiddag och konstigt nog tyckte jag inte att det var så bra. Å andra sidan var jag inte så förtjust i hennes Lanois-fas heller. Men när hon är bra. Oj, oj. Ni ser ju själva nedan.





fredag 14 september 2007

Mina drömmars natt

K har sovit lite dåligt några nätter i rad. Kanske var det därför. Kanske tyngden av det framtagna vintertäcket. Kanske lakanets oväntade strävhet. Jag drömde och mindes när jag vaknade. Små filmsekvenser. Tydliga och undflyende på samma gång.

En bankomatkö på en ö. Bankomaten i en stolpe. Kö från två håll. Varannan stack in sina kort enligt blixtlåsprincipen. Plötsligt tillkom två köer från baksidan. Jag halkade bakåt. I handen höll jag en dubbelsamling med The Saints. A- och b-sidorna på deras singlar. Två kvinnor intill diskuterade Chris Baileys låtar. Fast jag saknar koll var jag säker på att det hade fel om vilka plattor de hörde hemma på. Han som kom fram till bankomaten före mig stod i en av de två ursprungliga köerna. Den vänstra. Jag stod i den högra. Han skällde ut dem i de nya köerna. De gick.

Senare en promenad. Jag, L och en äldre släkting till henne som även var Astrid Lindgren. Jag gick lite före. Kvinnan sa att jag var en bra man. Det kändes konstigt. Jag skämdes lite, försökte skoja bort det. Vi stannade vid ett hus. Hon ägde många fler. Inuti var det halvplan och labyrintliknande planlösning. Många männsikor. I ett litet trångt rum med tunga mörka möbler var jag tvungen att runda en man vid ett bord för att kunna gå uppför en liten spiraltrappa. L och kvinnan var borta. I ett kök satt människor och fikade. Jag hittade min säng. Täcket fick inte plats. Jag var tvungen att vika det dubbelt.

Jag var nere vid hamnen. Kanske hade jag åkt taxi dit. Det var osäkert. Jag letade efter ett hotellrum. Hittade bara en slät husfasad. En gavel. Såg bankomatkön på avstånd. I närheten fanns något slags dansställe.

Sen satt jag med L och kvinnan på en glasveranda som även var gamla Café Genomfartens entréhall. Någon hade bytt ut stenväggarna. Den gamla kvinnan var dålig i magen. Lyckligtvis var hennes stol en toalett. Det kändes helt naturligt. Hon var väldigt tunn i kroppen men pigg. Jag tror att hon sa något klokt men det försvinner.

Vi tog tunnelbanan hem. Satt vid olika fyrasäten. Jag och L. Kvinnan som även var Astrid var inte med. L somnade på sin plats. En man satt på golvet och lutade sig mot hennes ben. Han rökte en stor cigarett. Fyra unga killar störde sig på det. De muckade gräl. Mannen släckte den bara lugnt, bad om ursäkt och steg av.

torsdag 13 september 2007

Sovamiddagspost

K har somnat i stora sängen. Jag lyssnar på Stephen Duffy och smyger till mig lite bloggtid. Det stod i DN i morse att Petacchi vann gårdagens etapp i Vueltan. Jag kunde förstås inte se det. Kollade inte in vad det var på den där sportkanalen som Com Hem bytt till men erfarenheten säger repris på en gammal dokumentär. Det är fler än jag som är irriterade över att ha blivit av med Eurosport. Kolla BBB.

Förmodligen är det inte många som undrar men ändå. Jo tack föräldraledighet är bra för matintresset. För några dagar sedan åt jag och JE thaisoppa på blomkål, annan kål och räkor till förrätt och sen en skink- och tomatomelett medan döttrarna lekte med skorna i hallen. Till det en god sallad och sen en kopp kaffe. Hemmalunch för hemmapappor. Livet är bra. I går tog jag fram orginalet igen. Vår Römertopf alltså. Morötter, lök, purjo, färsk basilika, en skvätt Boira', peppar, salt, soja, paprikapulver i botten och två delade och marinerade kycklingar ovanpå. En och en halv timme i ugnen och råris till. Väldigt gott och lunch för flera dagar framåt. Nästa vecka är det nog dags att ge sig på ett långkok. Jag får väl börja med att kolla runt lite på matbloggarna som Vinlusen länkar till.



Gick ner på Sjöhästen igår för att heja på David som skulle spela skivor. Kom dit en halvtimme efter att det skulle börjat. Självklart var det för tidigt. Ingen David än. Jag gick hem igen. Kanske mötte jag några av dem som skulle lira instrument i dörren. Mina dagar som klubbkid är sannerligen räknade och bokförda för länge sen.

Radiot - det brukade betyda något annat

De sa på radion i morse. Sveriges Radio. De sa att dollarkursen är rekordlåg. Jag gissar att reportern inte lusläste Årsbok '79 lika mycket som jag i ung ålder. Det var en bra årgång. Diktatorerna föll som furur. Borg vann Wimbledon. Och så var det dollarn. Jag minns fortfarande formuleringen på ett ungefär. Dollarn föll till 2,79 innan Carter drog åt alla bromsar. Eller var det 2,78? Betydligt lägre än dagens 6 och någonting halvhögt åtminstone. Rekordlågt. Det måste ha syftat på något annat.

Men vi är ju där nu. Där lägsta nivå på länge eller låg nivå inte räcker längre. Där det måste vara rekordlågt. Allt måste vridas och spettsas lite extra. Och det gäller verkligen inte bara kvällstidningarna längre. Varför är det så?

onsdag 12 september 2007

It's torture

Jag var tillbaka hos tandläkaren idag. Den nya. Han är bra. Väldigt bra. Sprutan satt fint. Bedövningen gjorde sitt. Borr, borr, borr. Inget att säga om. Fyllning. Var så god och skölj och nu på kvällen är jag människa igen. Rubriken då kanske ni undrar? Radion. Eller snarare RADION. Under undersökningen tvingade han mig att lyssna på Ring P1. Ring P1. Programmet som får mig att slå av radion varje morgon. Men det var ändå en västanfläkt. Idag hade han rattat in Lugna Favoriter. Som om det inte var nog sjöng han med. Det borde finnas en marknad för att börja fixa musik till mer eller mindre offentliga rum. Eller. Med tanke på många människors smak, eller brist på, kanske den nischen redan är fylld. Hos tandläkaren. Hade jag varit musikläggare hade det blivit It's Torture med Maxine Brown.

tisdag 11 september 2007

Hornstull Hillbillies Revisited

Förra sommaren körde jag en country-, singer-songwriter-, gubbrockklubb på Street i Hornstull som hette Hornstull Hillbillies. Namnet var förstås inspirerat av Kinks klassiska platta Muswell Hillbillies som hade precis den brunmurriga stämning jag var ute efter. Egentligen var tidpunkten lite dum. Dels för att det krävdes att jag var hemma i Stockholm varje torsdag hela sommaren dels för att mitt countryintresse var lite på dekis. Några års medlemskap i stockholmsavdelningen av Woody som arrangerade countrykvällar i kombination med att det kändes som att det inte kom så mycket nytt som var bra hade lett till en viss mättnad. Ändå var det bra med det där kvällarna. Utan dem hade jag kanske aldrig fått höra till exempel Christene LeDouxs låt Home in California eller köpt någon platta med Louvin Brothers eller soundtracket till Heartworn Highway och det hade varit synd. Några av de där kvällarna blev också trots strul med den dåvarande ledningen för Street riktigt bra så jag är glad att det genomfördes även om jag aldrig mer vill ringa Florence Valentin eller Medicine Show och säga att deras spelningar är inställda några timmar innan de ska genomföras för att ett gäng amatörer som inte kan kommunicera med varandra är de som ytterst håller i trådarna.



Mitt intresse för country väcktes för ganska länge sen på gamla Musikörat på Sysslomansgatan i Uppsala. Elvis Costello var en husgud och han hade satt ihop en samling med Gram Parsons som öppnade dörren till en ny värld på glänt. Ett antal år senare sparkade Son Volts och Wilcos debutplattor upp den på vid gavel. Men förra sommaren var jag som sagt var lite mätt. För att hitta lite nya saker att spela så det inte skulle bli samma skivor varje gång letade jag runt på nätet och hittade en hel del rötter på Dovesong men det var ont om mp3-bloggar som specialiserade sig på country. Jag hittade dock en del låtar och en av dem har varit en av mina mest spelade det senaste året. John Prines låt Sam Stone om pappan som låter alla pengarna gå in i ett hål i armen är på alla sätt ett mästerverk och igår när jag gick in på Mickes stod en dubbelsamling med Prine på nyinkommet. Jag har lyssnat igenom den några gånger nu och kan konstatera att han gjort mycket mer än Sam Stone som är bra. Riktigt bra.


Här skulle ju postningen mycket väl kunna ha slutat om det inte vore för att jag fick ett mail idag från David Dsilna som spelade plattor med mig en kväll på Hornstull Hillbillies. Ni har hans info här nedan. Det är inte Hornstull Hillbillies men det kan nog bli en småtrevlig kväll.

Alex Sharpe & Peter Frövik live acoustic at Sjöhästen & Glenn och David spelar skivor

Alex Sharpe (UK) - English Country Blues 'n' Folk music - saying goodbye to Sweden.
& Peter Frövik (Rockridge Brothers, Lee Marvelous) - American alt. Country with a twist. A guaranteed Creedence free evening. 12 Sept. 20.00. Långholmsgatan 24, T-Hornstull. No entrance fee.

Pinball Millionaire (låttips #10)

Jag har lagt till en av de konstigare musikbloggar jag brukar besöka ute till höger. Bradley's Almanac är inte konstig för att den koncentrerar sig på det som vi i Europa brukade kalla indie och som amerikanerna kände som alternative utan för att den vecka efter vecka lägger ut konserter med artister som förmodligen har sin huvudpublik bland de som för några år sedan hade lyssnat på collegeradio. Jag vet inte hur Bradley gör men jag antar att han på något sätt fixar tillstånd för musiken för annars hade nog några skivbolagsadvokater tvingat honom att stänga vid det här laget. Han bjuder trots allt emellanåt på ganska stora namn. Konserterna ligger bara ute ett kort tag så skynda er om ni vill hinna tanka ned sympatiske Darren Hanlon live från Lily Pad i Cambridge, MA, USA. Sen kan ni passa på att köpa någon av Darrens skivor och förstås Beau Brummels platta Bradley's Barn som får illustrera den här posten.



Parabolhund

Nu kommer nästa trend efter rondellhundarna.

söndag 9 september 2007

Det lilla livet

Vi tog en promenad. Årstaviken på årstasidan. Regnet nöjde sig med att hänga i luften. Träden börjar skifta i gult och enstaka rött. K sov i vagnen. Vi hade med oss svenska äpplen. Nu är vi åter i Hornstull. Gammal jazz på stereon. Ella, Lena, Sarah, Billie. Ibland är det allt som behövs.

lördag 8 september 2007

Please Mr. Postman

Den ska vara på väg med posten nu. Sju tum och blå vinyl. Några av oss är fortfarande barnligt förtjusta i sånt.



Samtidigt i en TV-studio bara några klick bort.

One of those days

Gårdagen. Först tandläkaren. Alla var snälla mot K medan min mun undersöktes. Tandläkarn vill laga alla småhål som hans företrädare tyckte vi skulle avvakta med. Notan kommer att sluta på nästan femtusen. Det mesta får jag tack vare en fantastisk försäkring tillbaka men innan dess ska vi ligga ute med pengarna.

Hemma. Ett bredbandsbolag som vi haft en hel del bekymmer med hade skickat ett felaktigt kravbrev. Igen. Jag har besparat er berättelsen om när vi skulle ha telefoni via dem men den kanske kommer någon gång. Jag väntade 20 minuter i telefonkö och fick till slut prata med någon som skulle lösa det. Hoppas.

När jag ändå kollade banken. Elbolaget. Det goda. De hade dragit 8 600 spänn på autogirot. Fortum hade läst av mätarna. Ingen hade reflekterat över det konstiga i att elförbrukningen i en tvåa på några månader hade fyrdubblats eller mer. Pengarna bara drogs. Jag fick tag på Fortum. De höll med om att det var konstigt. Jag tog med mig telefonen ut i trapphuset. Läste på mätarna. Det stämmde inte. Den som läst av hade antingen gjort fel där eller när siffrorna knackades in i datorn. Vi ska få tillbaka pengarna så snabbt som möjligt. Ingen vet riktigt hur snabbt det är.

Mitt i alla telefonsamtalen ställde sig K själv upp mot soffan. Det var väldigt roligt men det var också ett ögonblick som jag gärna hade delat med andra än bredbands- och elleverantörer.

fredag 7 september 2007

Burn baby burn

Ishockeysäsongen närmar sig allt mer. Jag bävar men vi kan ju trösta oss med att det kan vara kul med hockey också. Jag har ingen aning om vilka de är, om det är på riktigt eller något annat men jag vet att jag skrattade.

onsdag 5 september 2007

Konsumentkomfort

Det slog mig just att någon kanske undrar hur det gick med kökskranen. Den läckande. Den lokala järnhandeln kunde ju inte lösa problemet men de kunde peka ut en riktning. Stort tack. Vi begav oss till Comfort-butiken på Södermannagatan. Ett inget-trams-raka-rör-ställe visade det sig. Bakom kassan stod en kille som kunde sin sak. Jag höll fram kranen och beskrev problemet. Han lovade lösning. Vände, vred och drog men inget hände. Den satt fast som bara den och var lite skev sa han. Jag såg tusenlappar flyga. Ny diskbänk, minst. Men inte. Han tog med den in i butiken, slog den mot en butiksdisk så träflisorna flög. Fick upp det som satt fast efter att ha bankat som en plåtslagare i högform. Skrapade bort gammalt torkat rengöringsmedel med kniv. Förklarade att Yes inte är något vidare när det torkar ihop saker. Jag mumlade något om tidigare lägenhetsinnehavare. Sen fram med smörjmedel, på med ny packning, några skötselråd, ihopmontering, en ballong till K och det kostade bara en hundring. För trevligt bemötande, yrkeskunskap och en lösning på problemet. Där kan vi snacka bra affär.

tisdag 4 september 2007

Uppsamlingsheat IX

Jag behöver fortfarande bara tänka på, började jag skriva och sen gick jag och bytte blöja på K. Jag undrar verkligen vad jag hade tänkt skriva efter.

Första hela dagarna som föräldraledig. Det går bra. K verkar nöjd. Roligast igår var när vi jagade en boll över vardagsrumsgolvet och när L kom hem. K studsade och skrattade så hon kiknade. Idag somnade hon på min mage på förmiddagen. Som om hon fortfarande bara varit en underarm lång. Hon låg nog en timme. Jag slumrade till och drömde om flipperspel. Vi blev svettiga av kroppsvärmen. Det var en stor liten stund.

Veckans stora fynd är en singelbaksida med Dandy Livingstone. Right on Brother från 1972 är den bästa reggaeöverraskning jag fått på ganska länge. Låten skankar på i behaglig baktakt och Dandy sjunger så själfullt om musikens enande, helande kraft. Och så bakgrundskörens Right on Brother, right on Sister. Ibland önskar jag att jag hade en mp3 blogg så jag kunde dela med mig men det är för mycket jobb och för snårigt rättsläge. Leta på börsarna eller nätet. Den är baksida till hans stora hit Suzanne beware of the Devil. I dagsläget kanske han är mest känd för Specials cover på Rudy, A Message to You.



Jesper Larsson har skrivit en bok som heter Hundarna. Jag gav upp efter knappa hundra sidor. Det var inte dåligt men så många ord för varje sak som ska sägas och ett barn på tio månader går inte ihop.

Dick-lit. Jag läste Oi, Ref! under semestern. Vet inte om termen finns men dick-lit är nog vad det är. Lite om hur jobbigt det är med känslor. En hel del fotboll. Snabba fordon. Tråkigt att växa upp och jobba. Alla är emot mig. Våld är spännande. Öl, öl, öl. Men det hindrar ju inte att det kan vara ganska avkopplande läsning.

Facebook. Jag har fått en inbjudan men man kan ju inte ens kolla vad det är utan att vara medlem. Pratade med Jonken. Han har redan lagt sin på is. Det var för jobbigt. Av beskrivningen lät det som om man korsat en Mina Vänner-bok med en tamagoschi (hette de så) och en klassåterträff från helvetet. Och så snart man kom in i det kommer det något nytt. Glöm mig. Jag hinner knappt underhålla umgänget med de vänner jag har.

Lågvattenmärke. Det finns en anledning till att jag anmält mig till NIX-registret. Jag vill inte ha samtal från försäljare som väcker dottern. Så sorry Glocalnet you are no longer in the run to become the next telephone operator. Ni kan sänka priset hur mycket ni vill. Nu är ni på min privata svarta lista och jag kan vara löjligt långsint.

TV4 Sport är ännu sämre än jag trott. Jag är sjukt trött på dokumentärer om Harlem Globetrotters nu.

Just nu läser jag Billy Braggs The Progressive Patriot. Han har en ny singel ute också under aliaset Johnny Clash. Den är en del i ett försök att samla in pengar till fångar så att de ska kunna få instrument som ett sätt att bryta gamla negativa livsmönster. Initiativet är nog bättre än singeln men jag är svag för det där gitarrljudet han hade i början av sin karriär och pengarna går till en god sak så jag köpte två exemplar.



Tjugo miljoner till Bergman. Jag vet ju inte vad statsministern har för filmsmak men om den på något sätt sammanfaller med den musik han sagt sig gilla gissar jag att han bara sett Fanny & Alexander och att han tyckte den var bra men lite lång. Det där är ju ok och det är bra att han trots allt kan satsa pengar på sådant han förmodligen inte förstår sig på. Kanske kan det i förlängningen leda till att det nya arbetarpartiet börjar agera som ett också. Annars är det ju lätt att tro att hans favoritfilm är Den osynlige mannen.

Pigdebatten. Den så kallade. Ok ska vi ta det en gång för alla nu. Det handlar inte om att det skulle vara mindre fint att städa. Det handlar om vad vi ska använda våra gemensamma skattepengar till och vem som ska betala för att ha rent i hörnen. Ska vi skattefinansiera jobb ska vi göra det i samhällsnyttiga sammanhang och inte hemma i folks dammiga vrår. Hinner man inte städa själv får man pröjsa själv eller lära sig prioritera. Om någon med låg inkomst eller dålig hälsa behöver stäädhjälp? Visst samhället kan vara med och städa efter behovsprövning. Men för oss som bara behöver lära oss att vi inte kan få allt? Inte en chans. Vill jag att någon ska städa men har svårt att få det att gå ihop får jag väl köpa färre snittblommor, mindre köttbitar, billigare barnkläder eller avstå en semesterresa. Tuff skit som de sa i en TV-serie igår kväll som började ganska bra. Vi såg första timmen av Upp till kamp resten har vi inspelat på en apparat. Vi hade råd med den eftersom vi städar själva och inte har bil. Det är så valfrihet fungerar. Vad de än försöker få oss att tro.



Regnet vräker ned över Hornstull och blixtarna leker tafatt. K och kompisen V hann precis med lite gungande när det var uppehåll. Parken kändes väldigt ödslig när alla dagisbarn höll sig inne.

måndag 3 september 2007

The dawning of a new era

L gick till jobbet i morse. K fick äta sin välling i sängen. Nu leker hon omväxlande med klockradion och sina nya skor. Det trådlösa nätverket är nere. Jag har skarvat med kabel. Det är ny vardag nu. Elva månader. Det känns fantastiskt lyxigt och lite läskigt. Snart är det dags för lekparken. Sen ligger dagarna oplanerade.

söndag 2 september 2007

Jonathan, Jonathan (konsertminne #2)

Läsare som är uppmärksammare än skribenten har naturligtvis redan noterat att konserthösten är räddad. För några kan det kanske trots allt komma som en glad överraskning att Jonathan Richman snart är tillbaka i Stockholm. Sjätte oktober spelar han på det som senast han var här hette Mondo men som nu är Debaser Medis. Det är ju faktiskt alldeles fantastiskt glädjande. Jag och L har fixat biljetter så nu återstår det bara att ordna barnvakt till K också. Det var en väldigt bra konsertkväll senast men inte en lika stor glädjechock som första gången jag såg honom. Det måste ha varit halvtidigt 90-tal och han spelade på en av Hultsfredsfestivalens mindre och mer avsides scener. Publiktillströmningen var måttlig men medlemmer ur Bob Hund, Nomads och Docenterna kunde skönjas vill jag minnas. Min vän Peo såg senare delen av spelningen nedsänkt i Hulingens vatten om jag kommer ihåg rätt. Jonathan som jag bara hört någon enstaka låt med innan kom in på scen, pluggade in gitarren... eller nej det gjorde han ju inte. Han hade två mikrofoner. En i lagom höjd för gitarren och en för munnen. Han stampade takten med frenesi mot golvet. När det var dags för gitarrsolo sidsteppade han ett par meter till ytterligare en gitarrmikrofon som var högre mixad. Han strålade, dansade, sjöng och svängde på egen hand som ett storband kombinerat med ett fullt balsalsgolv. Låt efter låt var makalöst bra och jag ville aldrig att det skulle ta slut. När han gick av höjde han gitarren i luften som en segertrofé. Den slog i något i taket och han ryckte den förskräckt till sig och höll den i famnen som ett litet barn. Det är en av de allra bästa konserter jag sett.



Väl hemma igen dammsög jag Uppsala på plattor av Richman. Det gick snabbt. Far Out Records som då låg på Kungsgatan hade tre. Jag minns inte säkert men tror att det var Rock n' Roll with the Modern Lovers, Jonathan Sings och Back in your life. Jag tillbad dem som en nyfrälst och letade vidare medan jag önskade att Jonathan skulle komma tillbaka till Sverige. Det tog många år innan mina böner hörsammades den gången. Men så en kväll för några år sedan stod han på Mondos scen. Lokalen var packfull, svetten rann, fötterna värkte men mungiporna strävade rakt uppåt. Jonathan och en trummis bankade fram det där svänget igen, han hade en ny stark platta i bagaget (ni kan just nu fynda Not so much to be loved as to love för 29 spänn på Ginza, gör er själva den tjänsten) och när det var över började både jag och L på en gång önska att han skulle komma tillbaka snart. Det var ju en av de bästa konserter vi sett. Nu är det dags igen. Sjätte oktober. Det kommer att bli fantastiskt.