söndag 30 januari 2011

Söndag i Hornstull

Helgen har varit god. Skivmässan på Strand gick bra. Det kändes en smula galet ett tag när jag fraktade tre banankartonger cd och tre gamla drickabackar lp genom Tanto på en pirra. Utan hjälp från den store skåningen hade det tagit slut där. Men vi kom fram och de slet i vinylplattorna redan innan jag börjat packa upp och cd-skivorna gick trögt men ok. Själv köpte jag bara en enda cd. Jag tror jag är med igen i oktober.

I dag hängde jag och K tre timmar i Drakenparken. Det var en sådan där magisk vinterdag. Solen sken, det var minus ett och K kunde plötsligt ta sig upp själv på skridskorna de få gånger hon vurpade och hon åkte tåg på rumpan utför pulkabacken med förskolekompisarna E och M och hon välte med storpulkan men bara skrattade.



P. Hon ställde sig upp i badkaret i går. Stödd mot kanten sken hon så att världens energiproblem hade varit lösta om vi bara haft lite solceller i badrummet. Nu vägrar hon somna så jag och L får se kritikerrosade Sherlock vid annat tillfälle. Det känns helt ok.

fredag 28 januari 2011

Livs levande i verkliga livet

I morgon lördag befinner jag mig på evenemanget nedan till vänster med allt från 20-kronorsindie på cd till vinylutgåvan av Sam Dees The Show Must Go On i backarna. Titta gärna förbi och kom ihåg att ta med växel.

onsdag 26 januari 2011

Grovsoprummet revisited

Jag hade en del frustration att göra av med. Gick till grovsoprummet, det som ibland kallas miljöstuga. Samlade på mig lite mer. Frustration. Innan jag fick utlopp för den. Hoppade sönder grannarnas kartonger. De som slängts utan att ha plattats till. Grovsophämtningen i vår förening kostar 500 000 kronor om året. Jag är säker på att den summan skulle kunna halveras om inte folk var så dumma i huvudet. Lägg miljöaspekterna på det. I grovsopskärlen hade någon slängt två trådbackar fulla med tomma duktigt diskade konservburkar. Fatta att lägga ned det jobbet på diskning och sortering och sen inte slänga i det kärl som är avsett för metall. Fatta att slänga mjölk och smörpaket i kartonginsamlingen fast det står klart och tydligt att de inte ska slängas där. Fatta att slänga plast i grovsop istället för plastinsamlingen, för att inte tala om att slänga tidningarna i pappersåtervinningen inslagna i plastpåsar. Jag flyttade så mycket jag orkade, stampade på så mycket jag orkade (fyllnadsgraden i kartongkärlen halverades verkligen). Kanske sparade det några kronor, lite miljö. Lättade gjorde det.

tisdag 25 januari 2011

Ghost of Mary Magdalene (Låttips #114)

Ibland måste man bara älska YouTube. Steve Pride & His Bloodkin! Det bästa altcountryband som nästan ingen har hört. Kanske för att det här var redan 1992 och ingen använde termen eller brydde sig nämnvärt om sådan här musik. Nu har någon lagt upp en hel radda inspelningar med dem. Lyssna på The Ghost of Mary Magdalene, som oförklarligt nog inte ens har 300 visningar, och leta er vidare. Köp framför allt cd-samlingen Pride On Pride som innehåller några av deras bästa låtar i fina avskalade versioner. Om den långhåriga gitarristen känns igen är det nog för att han hette Jay Bennett och senare gick vidare till Wilco.

måndag 24 januari 2011

Julgransplundring i Hornstull

Jag gnällde ju förstås om att julgranen på Tantoberget sattes upp innan första advent och jag gnällde naturligtvis över att den inte togs ned till tjugondag knut. Nu är den borta, det känns lite tomt.


fredag 21 januari 2011

Hälsingland (Låttips #113)

Det är möjligt att jag redan skrivit om den här. Jag orkar inte kolla. Jag vill bara höra Tomas Andersson Wij sjunga att jag inte är ensam om att bära denna längtan. Inget annat.

onsdag 19 januari 2011

Onsdag i Hornstull

Jag har tömt ett källarförråd idag och fyllt det igen. En hylla monterades däremellan. Det ser misstänkt oförändrat ut men under ytan har en struktur skapats. Stordåd väntar. Eventuellt. Läs Bodil Malmsten i DN idag. Läs SvD Sporten om neddragningarna i Stockholm också. Det här samhället som byggs, det här samhället som rivs. En full måne vandrar över Hornstull.

tisdag 18 januari 2011

Tisdag i Hornstull

De här dagarna som bara är bra. Vad sköna de är. Såg Söderling vinna i Australian Open i morse, lämnade en nöjd K, gick en sväng med P, slank in en stund på Mickes. Köpte de där tre cd-dubblarna med Al Greens samtliga tolv Hi-album. Inte en dag för tidigt. De kopplingar jag hade innan var helt ok men där fanns luckor och det känns lite mer ordnat nu. Dessutom blev det en Sylvain Sylvain-cd med hans två första soloplattor efter New York Dolls. Jag hade dem på vinyl sen tidigare men nu ska de in i den bärbara. Låtar som Without You och Every Boy And Every Girl behövs där. Enda smolket i bägaren var väl att Dellon var stängd för renovering när jag hade tänkt ta en förmiddagskaffe. Att den är det i morgon också gör inget för då är det källarförrådet som gäller. Jag hade nog inte trott att jag skulle bli så där 90-talsintresserad av ett handbolls-VM igen men jag kanske är på väg att bli det.

måndag 17 januari 2011

Fina unga kannibaler (Popskyltarna #36)

Ibland undrar man ju verkligen över hur det går till när gruppnamn väljs. Fine Young Cannibals. Det är ju onekligen ett namn som kan få en att fundera. Det var väl aldrig riktigt mitt band och de skulle nog ha låtit bli att göra en cover på Buzzcocks Ever fallen in love men jag minns The Raw And The Cooked som en helt ok platta som sålde tokbra. Själv är jag föga förvånande mest svag för singeln Good Thing och den tillhörande videon. Det är för övrigt lite intressant att att kolla diskografin på Wikipedia och notera att det getts ut fyra olika samlingsplattor med en grupp som bara gjorde två skivor.

fredag 14 januari 2011

Fredag i Hornstull

P hostar i storsängen. Vintern ser så otroligt kall ut därute i Tanto. Ser lika kall ut som den var i snålblåsten i Drakenparken i går. Jag värmer mig med te. Kanske blir det lunch på Dellon. Hennes sömn får avgöra. Vi satt där en stund igår. Tog en kaffe med Griskindspatrik. Lämnade tillbaka lånta skivor. Han hade köpt Dexys sista och Kevins första solo på vinyl. På Mickes. Vi gick dit sen. Betalade 170 spänn och fick plattorna nedan. Fake visade sig vara svensk hårdrock, resten passade mig. Eller Bear Quartet har jag inte lyssnat på än. Men resten. Huxley plockade jag i readcycletunnan på bibblan. Jag är en ekorre, en hamster. På Skivmässan på Strand 29 januari ska jag försöka låta en del gå åt annat håll (om jag bara lyckas forcera kompaktheten i källarförrådet). Kom dit. Och om du vill dela ett försäljarbord har jag än så länge ett halvt att erbjuda för 225 spänn. TV-dokumentären om SD:s hundra första riksdagar. Vad är det egentligen med folk?

torsdag 13 januari 2011

Pop med power (Skivkonsten #43)

Jag satte för första gången på ganska länge på min skiva med The Numbers vid lunchtid i dag och sedan sökte jag i bloggen eftersom det kändes som jag skrivit om dem. Fanns inget. Sökte i opublicerat och där fanns en påbörjad Skivkonsten-post med år på nacken. Texterna i den är i sin tur ännu äldre eftersom de klippts från maillistan Hi-Five. Hög tid att ni får ta del av dem alltså.

The Numbers: 64-67
Jag har inte ens hunnit höra hela plattan sedan jag köpte den på Mickes tidigare i kväll men vilken pop och rock smock den är. Greg Shaw har producerat och självklart är det nog inte inspelningar från mitten av 60-talet utan snarare 1983 men vad gör det när allt bara skriker perfektion och hunger någonstans mellan Byrds, Who, Powder, Beau Brummels och vad ni vill av det bästa från en tid när ett par stuprörssmala byxor, rickenbackers och en moptop kunde ta en till pophimlen och tillbaka igen på tre minuter. Greg Shaw har skrivit en mycket underhållande text på baksidan av omslaget men om någon har lite mer fakta att erbjuda tas det tacksamt emot. I väntan på det tänker jag spela låtar som Can’t sleep at night, Close my eyes, Real Kids, Don’t doubt it med flera sönder och samman. Jag kommer säkert att sansa mig men just nu är det här en lika viktig Voxx-utgåva som Barracudas första.



The Decibels: Create Action!
Det är inte så ofta nu för tiden som man snubblar över en platta med en grupp som man aldrig hört talas om och blir alldeles lycklig. Jag vet inte ett skit om Decibels mer än att de är från USA och att plattan släpptes 1997. Och att de spelar POP! Det är Rickenbackers, det är melodier och det är energi. Den obligatoriska baksidestexten på LP:n avslutas förstås med "Play it loud!!!" och jag följer gärna uppmaningen. Det här är inte revolutionerande någonstans men det är väldigt bra och den som lystrar lite extra vid nämnandet av namn som Playmates, Odd Numbers, Beatles och Fanscene borde inte bli besviken. Naturligtvis kostade plattan tio spänn.

The Chords: So far away
Det gjordes otroligt mycket tafflig och dålig musik under modrevivalvågen 79/80 men där fanns också rejäla guldkorn. Om ni frågar mig stod The Chords för fler av dem än någon annan grupp. Därför är det otroligt roligt att Captain Mod nu återutgett gruppens enda studioplatta och nästan alla singelspår på cd. Med tanke på att till exempel Merton Parkas varit ute på aluminium ett tag så var det på tiden. Min enda invändning mot cd:n är att man inte klämde in näst sista singeln One more minute också när den ändå hade fått plats men den ska de kanske mjölka pengar med när the best of släpps. Annars är det här en så perfekt luftgitarrfest jag kan begära. Chords – This Is What They Want - A Chords Anthology

onsdag 12 januari 2011

Onsdag i Hornstull

Snön faller ymnigt utanför fönstren. P sover bort en feber i spjälsängen. K är på väg tillbaka till förskolan från skridskobanan i Tanto. Jag såg henne just genom fönstret. Jag sitter i soffan. Tennis på Eurosport, en kopp te, mariekex och Susanna Alakoskis Håpas du trifs bra i fengelset.

I går kväll vid kvart över åtta. Jag hade just nattat K. Var på väg för att se en gammal arbetskamrat, Ismael – Stora Tysta Landet, spela på Southside. För att dricka en Red Seal och en Brooklyn lager. För att prata en stund med F. För några timmar som kom oftare förr. På vägen gick jag förbi ett grovsoprum. En man försökte övertyga en kvinna om att han inte knarkade. Att han bara var lite naturligt speedad. Att det inte var någon fara med att släppa in honom. Att han bara skulle kolla efter bra grejer att ta hand om. Att han inte skulle sova där. I den nollgradiga betongladan. Hon såg ut som om hon tänkte ringa någon så fort hon kom hem. Jag undrar var han sov till slut. Om han ätit frukost. Hur många vintrar han har kvar.

Jag gjorde ingenting. Bara gick förbi. Flydde in i min trygghet igen. Till mina solidariska röstsedlar, mina stående månadsinbetalningar, mina sunda åsikter och värderingar, mina ursäkter och undanflykter.

tisdag 11 januari 2011

måndag 10 januari 2011

Råd och rön med Herr Alarik

Först och främst vill jag ha råd. Det gäller digitaliseringen. Jag orkar inte fixa allt det här. Men jag vill ändå att det ska bli ganska bra om jag nu ska göra det. Vad säger ni om en Pro-Ject Phono Box USB V? Är det mer än jag behöver? Är den där gainkontrollen egentligen onödig eftersom man ändå fixar nivåerna i datorn sen? Kan jag lika gärna satsa på en Pro-Ject Phono Box II USB? Eller ska jag ha något helt annat? Jag tänkte koppla den mellan en T1210 och en högst ordinär laptop.



Sen skulle jag vilja råda också. Jag gjorde ju ingen lista över 2010 års bästa återutgåvor men om jag hade gjort det hade Hip-O-Selects Tammi Terrell-samling Come On And See Me: The Complete Solo Collection hamnat högt. Just nu kan ni fynda den för 159 spänn på cdwow. Och då är frakten från Australien inkluderad. Fråga mig inte hur det är möjligt jag vet bara att det är ett klipp i den högre skolan om ni fortfarande köper fysiska skivor. Annars kan ni höra de flesta spåren på Spotify. På tal om 2010 och lyssning kan ni ladda ned Soul-Sides podcast med favoritlåtar också. Det är ett så kallat tips.

Det är för övrigt snorhalt på sina håll i Tanto men vad gör det när jag sitter stadigt i snookersoffan och ser Higgins-Dott från Masters på Eurosport.

söndag 9 januari 2011

Söndag i Hornstull

Nästan en vecka sedan. Vad har hänt? Det har rests till lärdomsstaden, det har ätits bandyfrukost, det har varits på släktträff. Det har rests tillbaka. Det har varit en ettåring och en fyraåring och inte så mycket mer. Vi har fått hem julklappsjordgloben, Sirius tog två nödvändiga poäng och i kväll inleds Masters i snooker. Vi har äntligen börjat se den första säsongen av Brottet och jag läste snabbt ut Koppels Vi i villa. Den imponerade mer än den berörde utan att imponera så våldsamt. Jag har beslutat mig för att påbörja något slags digitalisering men först måste en manick inhandlas. Plocka upp Danny Coxs Dunhill-platta från 1971 nästa gång ni ser den för en tia. Första låten, Train Song, och omslaget är värt det. Vi har slängt ut julgranen men sticker oss fortfarande på kvardröjande barr. Det töar i Tanto men kylan ska visst komma tillbaka. Mitt missmod när det gäller mänskligheten känner emellanåt inga gränser.


Granen på bilden har på klassiskt kvällstidningsmanér inget med texten att göra.

måndag 3 januari 2011

Undrens tid är inte förbi i Hornstull

En liten spolad grusplan i Draken nu i kväll. Jag stod på ett par skridskor. Inhandlade på rean på Intersport i Liljeholmen tidigare på dagen. Det var första gången på inte fullt 25 år men det var inte långt ifrån. Jag höll i barnvagnen som stöd de första två varven men sen gick det oväntat bra ändå. Inte så att jag gjorde överstegsskär eller stoppsladdar men jag höll mig upprätt. Det är att betrakta som en smärre sensation. Nu är frågan bara om jag ska gå rakt in och förstärka Småkronorna (om jag inte faller för något åldersstreck) som i skrivande stund ligger under mot Ryssland eller det Sirius som är i skriande behov av poäng på torsdag.



En helt annan sak är att jag köpte boken KW Gullers England på Stadsmissionen i Kulturhuset idag. Man behöver inte vara vare sig Andres Lokko eller Johan Hakelius för att börja dregla vid bläddrandet i den. Förordet är som en liten bonus författat av Eyvind Johnson och den innehåller även bildtexter med meningar som: Och på kullarna finns frisk luft och all den fägring som inte ryms inom samhällets hank och stör.

söndag 2 januari 2011

Låt leva sommarens svala

Jag kände inte Sartre men jag hälsade på honom och var nöjd med det. Jag var tillräckligt ung för att vilja prata och tillräckligt gammal för att hålla käften. En osedvanligt lycklig tid. Sen kommer som bekant den ålder när man inte vill tala men har svårt att hålla käften. Det är under dom åren man försörjer sig.

Jag vet inte hur det är med er men jag har lätt för att älska Pär Rådström. Meningarna ovan är från en text vid namn Hur man blir kung i Quartier Latin som ursprungligen publicerades i Aftonbladet 1959. Jag har den i en liten volym som heter Låt leva sommarens svala.

I kväll läste jag för första gången en kapitelbok för K. Hon låg på soffan som under dagen flyttats från barnrummet till det vi kallar biblioteket. Jag satt på skolbänksstolen jag hade som liten. Boken var Gösta Knutssons Pelle Svanslös och Maja Gräddnos (bok 96 i Bonniers Barnbibliotek, 2,50 kostade den 1947) och på fyraåringars vis frågade hon en del under de första sidorna men sen var det som att hon sögs in i berättandet. Efter dryga två och ett halvt kapitel somnade hon men jag fortsatte högläsningen till det slut av kapitel fyra där Bill och Bull blivit svarta som sotarkatter efter att ha letat efter Pelles moster Selma i en kolkällare i Gamla Stan men inte ens hittat någon mandelmassa. Det är något visst med högläsning.

lördag 1 januari 2011

Fan förståru

Jag läser som alla andra. Om Per Oscarsson. Om att han saknas efter en brand. Jag läser hyllningar som att döden var konstaterad. Det är det vanliga. Det är poliser i Strömstad och julkalendrar, Ronja Rövardotter och byxorna av i Hylands Hörna och Kan du vissla Johanna och mycket mer men jag saknar något. Jag tänker på Gunnar. Mammas man. Jag tänker på ett kassettband. Det här var innan videons tid men Gunnar hade spelat in Per Oscarssons monolog ur Trettondagsafton på band från TV:n. Per Oscarsson som Andreas Blek af Nosen. Hur han gick runt där och försökte morska upp sig med sina "Fan förståru". Även utan bilderna skrattade vi så vi grät. Gång på gång. När jag väl fick se den där TV-uppsättningen kunde jag redan varenda replik. Jag skrattade så jag grät ändå. Andra gången jag såg den också. Nu är det lätt att hålla sig för skratt.


Jag hittar tyvärr inte monologen på YouTube så ni får hålla tillgod0 så här och hoppas att SVT tar sitt reprisansvar.

Martha My Dear

Ni känner igen problematiken. Det är en vecka kvar men sen ska hon stå där. På scenen på Berns. Martha Reeves. Med någon upplaga av The Vandellas. Det kan förstås bli alldeles, alldeles underbart, bara sådär eller ganska hemskt. Jag kanske borde gå, jag kanske borde avstå. De gånger jag sett gamla soulstjärnor har det nog i sanningens namn mest varit just sådär. Men Martha. Om jag bara får ta med mig en manlig och en kvinnlig akt från Motown till en öde ö hamnar vi på Martha & The Vandellas och Four Tops. Hur mycket jag än älskar Jimmy Ruffin, Supremes eller Psychedelic Shack. Egentligen är det lite konstigt men det var något särskilt med Martha. En rakhet i ryggen och en känsla av att den här tjejen backar inte för någon. Om ni sett Ready Steady Go-specialen med Motowntema kanske ni förstår.



Jag vet inte om jag vill se henne framföra halvdant pliktskyldiga versioner av Heatwave och Dancing in the street. Jag är livrädd för att hon ska backas av ett stelt coverband. Men samtidigt. Tänk om hon gör skapliga versioner av Nowhere to run och Honey Chile. Tänk om vi får höra oväntade saker som Keep on movin' on från soundtracket till blaxplotationrullen Willie Dynamite eller hennes coverversion av Van Morrisons Wild Night eller Free Again från 1978 års soloplatta We meet again eller en singelbaksida som Show me the way. Tänk om någon kunde visa mig vägen. Det kan vara sista chansen att se någon av de stora personliga Motown-favoriterna. Är det bättre att göra det eller att låta bli? Tänk om hon skulle framföra en bra I'm ready for love, tänk om hon sjunger In and out of my life.