fredag 30 september 2011

En morgon i tunnelbanan

Fredag som den vanliga vardagen. Står i rulltrappan upp. Parellellt och lite ovanför. En kille med långt hår. Tjockt, ned över axlarna, klippt lugg. Mer tjejfrisyr än hårdrock. Fast mest "Dom kallar oss mods". Jackan är midjelång. Modellen svårbeskriven, lite tight, lite bullig, inte manchestertyg men snarlikt, färgen brunbeigegrön. Han ser ut som någon som hade varit övervintrad redan när jag gick på mellanstadiet. Han är gissningsvis tio år yngre än jag. Polisongerna kanske inte hade imponerat på en Jesse Hector i högform men hade kunnat göra Neil Young modell tidigt 70-tal avundsjuk. När vi når toppen har han utsvängda jeans i exakt den där färgen och formen som inte görs längre. Eller som om den görs förmodligen kostar en förmögenhet. De utsvängda byxbenen landar perfekt på ett par hårt nedgångna träskor.

torsdag 29 september 2011

Rapport från en lunchrast

Jag gick själv till Åhléns. Brittsommaren hängde i luften. Jag åt för tunn ärtsoppa och för degiga pannkakor. De var bättre förra veckan. Jag läste ur Gabriel García Márquez Sju berättelser. Promenerade bort till Myrorna. Köpte Housemartins Now that's what I call quite good på vinyl och Underdog av Torbjörn Flygt. Betalade 40 kronor. Fotograferade två popskyltar på vägen tillbaka. En man undrade varför jag fotograferade hans bil. Skrattade åt svaret. Tillbaka på skrivbordsstolen slog det mig att Underdog kanske redan står hemma i bokhyllan.

onsdag 28 september 2011

Sounds like 1994 again

Jag fortsätter att arkivera mina Spengo-texter här på Herr Alarik också. Idag kan ni därför läsa om ett av Sveriges mest underskattade band genom tiderna. Blue från Örebro. Texten publicerades ursprungligen 30 november 2007.

Blue - Sitting on the Sofa (1994)

Först kände jag mig lite matt när jag såg att Chrille hade valt 1994 som år för sin näst näst senaste skivhyllanpost och därmed också för den här. 1994 vad gjorde jag då, vad lyssnade jag på? Det var väl the third summer of indie eller? Någonstans långt efter Smiths och Stone Roses men ändå ganska nära. Shed Seven var ett namn som blixtrade förbi i hjärnan trots att jag nog inte gav deras debutsingel så många varv och det nog var senare ändå. Kanske berodde det på att jag i någon musiktidning såg att de helt obegripligt turnerar Storbritannien nu med någon samlingsplatta. 1994. Jag stod extra på en skivbörs, vikarierade som fritidsledare och spelade skivor på Kalmar Nation på helgerna. Förmodligen försökte jag ta lite universitetspoäng också.

Kanske hette popkvällarna på Kalmar fortfarande Kennelklubben, kanske hade vi gått vidare. Jag tror att jag festade lite för hårt eller var det somrarna efter? Jag vet att jag såg fler band än vad en normal människa gör under en livstid mellan 1992 och 1996 men jag kan inte hålla isär åren riktigt. 1994. Jag kollar i skivhyllan och där står Oasis debut ospelad. Jag sålde min cd när jag köpt den som dubbelvinyl. Tyckte att jag hört den många gånger nog och att singlarna egentligen kunde räcka men att den var så fin med sitt utvik. De gjorde en smått legendarisk spelning på Hultsfred det året. Så mycket minns jag. Framme vid kravallstaketet delades det ut gratis öronproppar. De behövdes. Volymen var vansinnigt hög. Liam hade armarna på ryggen och stämningen inne i det stora tältet precis vid ingången till festivalområdet var uppskruvad till max eller mer. Jag hittade just en bootleg i cd-hyllan och ser att det var 17 augusti. Rundgången skär som en tandläkarborr i bakgrunden i inledande Columbia. Jag har ett vagt minne av att jag såg de lätthåriga recensenterna Stefan Malmqvist (SvD) och Peter Lindholm (UNT) smyga ut eller åtminstone bakåt efter några låtar. Oasis avslutade med beatlescovern I am a Walrus.1994. Förmodligen var det deras år men det var också året då Odd Numbers fick full pott av Torbjörn Thorsén för sin The Jam-impregnerade debut Retrofitted For Today i Sound Affects (hur är det möjligt att det inte finns någon Wikipedia-post om en av de viktigaste svenska musiktidningarna någonsin?). Jag spelade den väldigt mycket under några korta veckor.

Jag bläddrar i tidningen Pops sammanställning av popåret 1994 och ser att jag, om inte minnet sviker mig, äger eller har ägt minst 16 av 30 skivor på deras topplista. Morrissey släppte tydligen Vauxhall and I, det känns inte så länge sen. Stone Roses följde äntligen upp debuten men med undantag för Ten Storey Love Song var The Second Coming en besvikelse. Blurs Parklife (både i original och Pet Shop Boys-remix) var en brottarhit på dansgolvet liksom Primal Screams egna Rocks off och Chemical Brothers (som då fortfarande hette Dust Brothers) remix på deras Jailbird. Har för mig att Scream också var på Hultsfred men att jag var tvungen att gå och krascha i sängen efter öppningen med just de två låtarna och den äldre Movin on up. Fast det kan lika gärna ha varit året efter.

Ensamma nätter och tomma söndagar spelade jag förmodligen Velvet Crushs finaste stunder från plattan Teenage Symphonies to God och Ulf Lundells Xavante (frasen "Jag har ett hål i bröstet/som aldrig blir fyllt/som ständigt gapar efter mera" kändes väldigt relevant då men jag tror att både jag och Uffe i någon mån lämnat det bakom oss nu, medan raderna från den avslutande Gruva fortfarande ringer ut över ett blågult wasteland dit åttiotalet aldrig kom, där de som inte var med på festen fortfarande betalar notan – för att mer än lite grann låna från Per Bjurmans utmärkta recension i Pop).

Andra artister som släppte skivor det året som jag ser i skivhyllan är till exempel Hardy Nilsson, Terry Hall, Kajsa Grytt och The Figgs men det var Kirsty MacColl jag skulle skriva om eftersom det finns en risk att ni missade Titanic Days både då och när den återutgavs härom året. Men sen blev det inte så. Jag kom inte längre än hit med den tanken. Jag drömde nämligen en konstig dröm. Jag försökte hämta mat i en matsal men kom inte fram till plåtfaten eftersom det var ett dansgolv ivägen. Det hjälpte inte hur jag än försökte tränga mig. Låten som alla i drömmen dansade som tossiga till var Hearts med örebrobandet Blue. På morgonen när drömmen var på väg att glida undan kollade jag och jodå skivan Sitting on the sofa kom 1994. Så det blir en tredje rak svensk platta i min skivhyllanserie trots att jag redan tidigt diskvalificerat Lundells Xavante just för att undvika det. Så kan det gå.



Blue var verkligen inget stort band. Inte ens bland svenska indieband. Inte ens bland svenska indieband på skivbolaget A Westside Fabrication. Faktum är att det ganska ofta talades om att de var Westsides sämst säljande band någonsin. Men Blue var mitt band. Det var så tydligt att vi kom från samma låtar och ville samma sak. Innan Sitting on the Sofa hade de gjort en del mesigare indiepop men nu ville de vara ett modband. De ville vara The Jam på In the City fast med blås och vetskap om att 15 år och lite till hade gått.



Klart att en svensk indiescen som bara två år tidigare vägrat att dansa till Going Underground inte var redo att helt omfamna det. Ändå blev Hearts en dansgolvshit på Kalmar Nation i Uppsala. Jag spelade den helg efter helg och golvet kunde inte stå emot. Blue spelade också live på Kalmar en gång. Det var en vanlig veckodag tror jag, bord och stolar framför scenen och ganska dåligt med publik. Jag intervjuade bandet för Pop-Saras fanzine Fozzie efter en annan spelning på Lindgården i Stockholm. Den var bättre men det var ganska glest med folk då med och modsen i publiken verkade mer intresserade av sina kavajärmar än bandet på scenen. Detta trots att plattan och soundet var som skräddarsytt för dem.

Jag sprang ganska ofta på bandets sångare Micke Nordgren på klubbar i Stockholm när jag flyttat dit 1996. Blue var nedlagt men han hade ett nytt band som hette Uptight! De varade bara ett kort tag men jag fick en trespårsdemo utan låttitlar på Lollipop ett år som jag vårdar ömt. Jag såg dem även inviga en liten del av kulturhuvudstadsåret i Kulturhusets nedre regioner. De var blåsförstärkta och skitbra men mer blev det inte. Om Blue var Mickes The Jam var Uptight! hans The Style Council så nästa steg var förstås renodlad dansmusik. Först med Slippery People och som klubbarrangör och sedan med hur många alias som helst även om jag tror att D’Malicious var det kändaste.

Jag försökte lite snabbt spåra honom via nätet inför den här texten men han verkar uppslukad. Hemsidor gapar tomma. Någonstans hoppas jag att det innebär att han förbereder nästa fas som ju borde innebära en akustisk platta i Paul Wellers efterföljd men det vet jag inget om. Så länge går det faktiskt fortfarande bra att lyssna på Sitting on the Sofa. Den har åldrats med både viss värdighet och bibehållen energi även om den nog tillhör den mer bortglöda delen av åren när Swindie var ett begrepp och band kunde hoppas på en karriär i Japan. Det är snärtigt blås, hackande gitarrer, studsande basgångar och en brinnande iver att missionera om musikens kraft och dansens innebonde glädje för nästan hela slanten. En slant som nog inte är mer än en löjligt billig tia om du hittar skivan i en begagnatback.

"The Beat makes me feel better about myself, makes me feel precious …just for once"

Kolla aldrig ett bra artikelslut, då kanske det spricker. Jag letade vidare på nätet. Micke finns fortfarande. Nu under namnet Tiger Stripes. Den som vill provlyssna kan gå in på hans MySpace. Det handlar nog fortfarande om att fångas av musiken och dansa hela natten även om det inte riktigt är min musik eller dans. Men det är mer än ok. I sådana här sammanhang handlar det om Keep on burning.

-----------
Uppdatering. Nu länkar lyssnalänken till en bättre sida.

Vilda svanar fångade i Sydostasien

Oj ett oväntat fågeltema på bloggen. Men när nu Wild Swans begett sig till Filippinerna för att spela och fångats vid ett TV-framträdande är det ju inte mer än rätt att vi följer upp gårdagens uggla med dem.

söndag 25 september 2011

Söndag i Hornstull

Solen sken så barmhärtigt över Hornstull denna sista söndag i september. Jag hängde med tjejerna i parken på eftermiddagen. Då hade vi redan haft grannarna under uppe på förmiddagsfika och städat lägenheten. Några på fjärde våningen ska lämna landet. Vi var där på loppis och fyndade försiktigt. Ni hittar två spår därifrån på Tiokronorsfynd september 2011.

Sirius vann så hoppet lever ännu om än med flämtade låga. Vi såg för första gången Tack för musiken i går. En granne var med i orkestern och Winnerbäck var bra. Programmet också. Kanske borde vi ha sett de tidigare avsnitten också. Fast gissningsvis kommer säsong tre av Dexter att gå före nu när vi äntligen lånat den.

För er som inte varit i Högalidsparken på sistone kan det vara på sin plats med en varning. Halva lekparken är uppgrävd. Ett av träden på gården har färgat alla sina blad röda.

Det känns som att jag glömt något. Som att det var något mer jag skulle skriva. Jag får väl återkomma om jag kommer på vad det var.

lördag 24 september 2011

Dom kommer jag att komma ihåg

Jag tittade i draftboxen. Det ligger 182 poster där. Snart 181. Sådana jag varit för feg för att publicera. Sådana som kom i annan form. Sådana som bara glömdes bort. Den här nedan är drygt tre år gammal. Jag vet inte varför den blev kvar där. Kanske kändes den för personlig. Kanske kom bara annat i vägen. Jag blev glad av att hitta den. K var lite yngre då än P är nu. P fanns inte. Om den hade dykt upp här då hade den hamnat mellan den här och den här posten. Titeln därovan och första meningen i texten pekar förstås mot Bob Dylans Working Man's Blues #2. Jag var tämligen besatt av den då. Texten:

Dig skall jag alltid minnas. K när hon ska somna. Ögonlocken som blir tyngre. De små, små lätena. Fingrarna som kramar min tumme. Den där lilla sucken. K när hon ska vakna. Fötterna som sträcks. Ögonlocken som darrar. Krökningen bakåt av ryggen. Den där första förvirrade blicken. Viljan att komma upp. K när jag lyft henne. Hennes huvud mot min hals. Doften av sovamiddagsvett. De fuktiga lockarna i nacken. Hur hon pekar ut sin värld för att orientera sig i vakenheten.

fredag 23 september 2011

Stand up declare yourself...

I morse på bussen. Det var trångt. Jag satt nära de bakre dörrarna. Alla som steg på ville stå alldeles intill dem. Till slut var jag tvungen att knacka på ett par medpassagerare och be dem gå bakåt. Så att fler skulle få plats. En gjorde det, den andra stod kvar. Vid Heleneborsgatans hållplats, som av någon anledning heter Högalidsgatan, körde bussen förbi. Den var hårt packad i fram och mitten men längst bak fanns fortfarande tomma sittplatser. Hon som inte flyttade bakåt steg av vid Västerbroplan. Drog ned en tidning i golvet samtidigt. Ingen gjorde en ansats att ta upp den. Vid Fridhemsplan skulle jag av. Böjde mig ned, tog upp tidningen, lade i papperskorgen, bad mannen vars fot något rördes av tidningen om ursäkt. Han tittade knappt på mig.

Var det en mardröm eller hörde jag verkligen Annika Billström säga det jag tror att hon sade på radion i går morse? Det om att hon inte gjort något fel, att hon följde reglerna? Det om hur mycket hon uppbär i pension och hur mycket hon tar ut i vinst ur sitt företag eftersom motsvarande lön skulle sänka pensionen? Inte fel, enligt relerna. Några kanske tycker att det är förståeligt och mänskligt. Må så vara. Men det är också det mest flagranta fallet av brist på moralisk resning jag kan komma på just nu.

I går på jobbet. Det pep till i mobilen. Några i huset river ut kök och badrum. SMS:et var från grannen under. Hon ville tipsa. Lite senare hade hon räddat alla de där originalköksluckorna vi drömt om sedan vi flyttade in för snart fyra år sedan ur en Big Bag. Burit in dem och ställt vid hissen. Satt upp en lapp om att det var våra. Jag och K bar ned dem i källarförrådet på kvällen. De behöver lackas om men annars var de i väldigt fint skick.

Jag glömde den snart utlästa En älskares dagbok av Sven Lindqvist på jobbet i går. Läste därför den likaledes snart utlästa En vandring i solen av Slas i kollektivtrafiken i morse. På sid 165 läste jag: "Barndomshem säljs inte. Barndomshem kan man inte reparera. Jag förstår inte varför man inte i Sverige kan ställa FN-soldater mellan det som är viktigt och det som är förorter. Det är cement man blandar. Det är blandad cement. Jag tror nog att den här ön går åt helvete. Men Marion lilla vart ska vi ta vägen. Man hunsar oss."

Jag tror ju någonstans att det hänger ihop. Vad vi gör i vardagen, hur vi förhåller oss till saker i stort och smått och vilket samhälle vi får. Jag tror att det hänger ihop och utvecklingen skrämmer mig. Mest å barnens vägnar. De där små tjejerna som plockar upp. K i Drakenparken efter andra människor och P som fast hon ännu inte kan gå tar med sig sin glasspinne in i köket, ställer sig upp, öppnar skåpdörren, lyfter locket till sopkorgen och slänger på rätt plats.

...I'm a moralist!

Innan vi går vidare

Dawit Isaak har nu suttit fängslad i tio år. Det har gått mer än 1 500 dagar sedan jag senast skrev om honom. 1 500 dagar. Jag törs inte tänka på hur många timmar av grubbel de rymt och jag vet inte vad som ska göras men att det är värt att läsa Eriks text i frågan. Och när ni ändå läser om fängslade svenska journalister kan ni passa på att läsa om Johan Persson och Martin Schibbye som suttit fängslade sen första juli i år också.

torsdag 22 september 2011

What we did on our holiday

Hittade just den här posten med bilder från en del av sommarens eskapader i draftlådan så här kommer den. Bättre sent än aldrig som några skulle säga.

onsdag 21 september 2011

Are you Sirius?

Det är förstås glädjande att kunna konstatera att hela två matcher med Sirius kommer att TV-sändas i vinter. Vi bugar, bockar och tackar. Lika förvånande men något mindre glädjande är att annandagsmatchen på TV blir, sitt ned och håll i er hårt nu, GAIS - Kungälv från Heden i Göteborg. Ja jösses. Bandyns vägar äro outgrundliga. Fast då står vi ju ändå på Zinken (tack till förbundet för det beslutet i förnuftets tjänst) och hoppas få se Sirius göra en ny bragdmatch mot hemmalaget.

Tisdag 1 november 19.00, Västerås - Sirius (TV4 Sport)
Tisdag 10 januari 19.00, Kungälv – Sirius (TV4 Sport)

Hela TV-schemat hittar ni till exempel här eller här.

Kära besökare

Jag tycker att det finns något vackert i det. I ortsnamnen som dyker upp ute i högermarginalen. Ni ska veta att jag tittar på dem ibland. Stockholm, Uppsala, Bålsta, Örebro, Domsjö, Söderala, Tomelilla och Alingsås, just den här gången. Jag tittar på orterna ni kommer ifrån och det gläder mig. Att ni tycker att det är värt att titta in här och läsa orden jag skriver. Och att några av er någon gång ibland kommenterar. Här, i mail eller när jag möter er. Tack.

måndag 19 september 2011

Rapport från en lunchrast

Regn utanför fönstren på nionde våningen. Linssoppa från veckan som gick. Utan citron att pressa och persilja att strö över. Kvar hemma på köksbänken. Ugnspankaka efter med köpesylt. Vatten i glaset. Dagstidningarnas sportsidor. Tjugo minuter. Åter vid datorn.

söndag 18 september 2011

The Midlife Specials

Jag var ju kanske inte för ung men ändå alldeles för ung. Hade jag bott i England kanske det hade varit möjligt att vara en del av Two Tones serietidningsverklighet redan som tio, elva år gammal men i Vilan utanför Uppsala. Inte en chans. Jag fick ta igen det några år senare. Köpa skivorna och avundas dem som gått på konserter. Första chansen att se dem kom i början mitten av 90-talet. Bandet saknade visserligen flera centrala medlemmar men vi dansade ändå som tossiga på Roskilde och det Barowiak som enligt biljetten hade bytt namn till Sten Sture. I kväll är det dags igen. Jerry Dammers saknas visserligen fortfarande från orginalsättningen och vi har sittplatsbiljett på Cirkus och förskolelämningar i morgon bitti men jag tror det blir bra ändå. Om inte annat blir det säkert en trevlig middag på KB och så får jag ju äntligen se Terry Hall på en scen.

Vän av ordning noterar förstås att det fantastiska Elvis Costello-producerade debutplattan saknas på bilden. Den återfanns tack och lov en kort stund efter fotosessionen. Inklämd mellan Spencer Davis Group och Chris Spedding.




















Uppdatering. Den som vill veta hur det var beger sig till Spengo eller läser en annans syn här.

lördag 17 september 2011

Lördag i Hornstull

Vi sitter vid köksbordet. Jag och P. Hon har fortfarande den röda fleecejackan på och lite kvardröjande sömn i ansiktsuttrycket. Hon äter plommon och dricker mjölk. Jag tittar på. K och L är i Liljeholmen. Det är solfrälst september därute i Drakenparken.

Vi gick över Årstabron tidigare. Åt korv och drack varm choklad på andra sidan. Tittade på båtar och tåg. Såg kolonistugorna klättra på Tantoberget. På väg hem hämtade vi ut senaste vinylerna med Weller och Parker Lewis på Konsum. Ibland förundras jag verkligen över hur vi kan nöja oss med ljudet från Spotify genom små datorhögtalare.

Utanför Zinkendamms IP stod en träningsklädd man och rotade i bagageutrymmet på en kombi. När jag kom närmare såg jag att han bytte blöja på ett litet barn därinne. På Zinkens väg klev ett brudpar och en fotograf ur en bil. En man på segway som for förbi ropade att de skulle haft en sådan. Jag hörde inte riktigt vad bruden svarade.

Jag har läst Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi måste prata faktiskt och musikantologin Fem meter upp i luften sen sist. Det är ingen brådska. Det är inte bråttom.

Det är en dokumentär om Jan Johansson på TV i kväll. Jag tror att ni ska försöka se den. Jag ska.

Jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet. Göran Söllscher spelar Isaac Albéniz Granada. Jag ser P i ögonvrån. Hon tar själv på sig storasysters många nummer för stora lackskor. Drar noga åt kardborrbanden. Hon ställer sig upp. Hon tar sju försiktiga steg på mattan.

torsdag 15 september 2011

Drömmorgon

Jag vaknade 04.55. K kom över till storsängen. P vaknade i spjälsängen. Snorade, grät. Vi gick upp. Torkade näsa. Näsdroppade. Somnade om. Vaknade igen. Grät. L i Uppsala. Farmor här. Tog P. De somnade om i K:s säng. Jag i storsängen. Bredvid K. 07.00. Klockradion går igång. Jag noterar vagt. Senare. Halvdrömmer om debatt mellan Erik Ullenhag och Jimmie Åkesson. Erik har beige duffel och tuffa skor. Han kommer inte in genom dörren. Det är något med kodlåset. Han kliver in genom ett öppet restaurangfönster istället. Han ser spänstig ut. Jimmie ser sliten ut. Han sitter bakåtlutad på ett löst säte i en rostig skåpbil. Han har rakat av håret på sidorna och resten står upp i någon flottigt oformlig frisyrvariant. Han har täckväst och trasiga byxor. Utanför står hans föräldrar och försäkrar att han är en bra pojke. Vaknar igen. Slår av radion. Klockan är nästan halv åtta. Utanför våra persienner skiner solen över Hornstull.

onsdag 14 september 2011

Rapport från en lunchrast

Klockorna i Sundbybergskyrkan ringde, jag skena på lunch. Stannade till på Stadsmissionen och köpte en cd med Göran Söllscher samt en där Hans Villius läser om Maria Stuart och en livedubbel-LP med Rare Earth (de gör en 23.38 lång version av Get Ready!). Hade tänkt fortsätta till Indiern men såg två redaktörer genom skyltfönstret till den större sushin och gjorde dem sällskap. Skiljdes sen åt. De tillbaka, jag till Myrorna. En antologi sammanställd av Jan Gradvall och en bok om Albin Amelin. Den som har en slant över kan gärna få köpa hans tavla Liljeholmsbron (blandteknik, 30-tal) till mig. Valfri arbetarklasskildring går också bra.


Fråga inte mig varför en bild på min gamla klasskamrat, tillika Svenskans ledarskribent, Per Gudmundson dyker upp i flödet vid en google bildsök på Albin Amelin. Jag vet bara att jag smålog åt det.

måndag 12 september 2011

Måndagslunch i Hornstull

Det bästa med att jobba hemifrån denna dag? Vid sidan av att se hösten utanför fönstren gå från regn till solsken? Vid sidan av att få så oerhört mycket gjort med skrivandet, fixandet och uppdaterandet eftersom inget och ingen avbryter? Vid sidan av att ha nära när det ska hämtas på förskolan? Att kunna spela Parker Lewis – Pengar och leenden på vansinnigt hög volym vid matbordet förstås. Och nu går ni banne mig in allihop på hemsidan och beställer vinylutgåvan för sånt här ska premieras. Nu. Bums. På stubben.

Vart är vi på väg?

Den här generationen som ersatt var, blev och varit med vart, är det den som ska radera oss ur historieböckerna?

söndag 11 september 2011

Söndag morgon i Hornstull

Jag sitter i soffan. Klockan är nio men familjen ligger fortfarande i storsängen. Vi var i Årsta havsbad i går. Tog pendeln och buss 846 till KPSS, AD var också där. P som aldrig tidigare gillat att bada utomhus gick i till naveln och skrattade det där skrattet. En stund senare satt vi i en gammal badhytt. Hon och jag. Vi sjöng lite och såg L och K komma emot oss och det var ett sådant där ögonblick.

Radion pratar om elfte september. Då för tio år sedan. Tidningen jag just ögnade kulturdelen på skriver om det också. Vad vi minns och vad vi tror oss minnas. Jag minns att jag satt i lilla konfen på jobbet. Att vi hade möte och att en K som inte längre är kvar på jobbet knackade på och sa att ett flygplan flugit in i World Trade Center. Jag minns att vi stod i matrummet sen och tittade på TV. Jag minns det som en platt-TV men är inte säker. Jag minns att vi spekulerade i att det måste ha varit ett sportplan av något slag när det andra planet kom farande i direktsändning.

Jag minns att jag satt på min plats sen. Att alla TV-apparater på jobbet visade en annan kanals bilder. Jag minns oron för J som just den dagen skulle flyga från NYC till LA, eller om det var SF. Jag minns att vi inte fick ringa U eftersom hon måste ha sin telefonlinje öppen. Jag minns hur vi såg det första tornet rasa i direktsändning. Jag minns spekulationerna om hur många som var därinne.

Jag minns när vi stod uppe i ett av de där tornen. Jag och J. Jag minns hur han bad mig fokusera blicken på någon byggnad i vad som kan ha varit Brooklyn och jag minns att jag gjorde det och hur jag då kände tornets rörelse i vinden. Jag tror mig minnas att jag var lättad när vi var nere på marken igen. Jag minns overkligheteskänslan när jag och L år senare gick förbi Ground Zero. Hur det trots alla gånger jag sett det på TV var svårt att greppa att tornen hade stått här. Att jag hade varit däruppe.

De vaknar inne i storsängen. Jag ska fixa frukost. Det ser ut att bli en till fin höstdag i Hornstull.

fredag 9 september 2011

BEN (Popskyltarna #51)

Jag begär verkligen inte att ni ska känna till det sydsvenska altcountrybandet Ben men när de nu rimmar på Ken från senaste popskylten tycker jag nog att det här är en bra tidpunkt att dokumentera deras musikkarriär i en registreringsskylt. Just nu när jag för första gången på många år lyssnar på deras promo-EP som Lunda-bolaget Ramblin' Records gav ut tycker jag nog rent av att de förtjänar att kallas Sveriges Son Volt.

torsdag 8 september 2011

Stresshantering

I morse. Rusningstrafik. Fridhemsplan. Passagerare som vällde av fyrans buss. På trottoaren. Intill husväggen. Två människor som satt på huk. Först tänkte jag att en av dem var sjuk. Eller påverkad. Eller ledsen. Att den andra frågade hur det var medan alla andra jäktade förbi. Sen insåg jag att de bara pratade. Satt på huk och pratade. Med ansiktena nära varandra så de blev en liten skyddad zon. En bubbla. Att de hade hittat en lugnare nivå bland alla de där snabba byxbenen. En plats som trots alla andra bara var deras.

tisdag 6 september 2011

KEN (Popskyltarna #50)

Gangsta, Gangsta. Den medelålders mannen som såg mig fotografera hans nummerplåt såg inte helt nöjd ut och jag är tveksam om han blev klokare av att jag försökte förklara vem Hässelby-rapparen är, men han köpte förklaringen, kanske tack vare att jag hade två små barn med mig, och körde lugnt därifrån.




















Uppdatering 7 september. Hur sanslöst rätt i tiden kom inte den popskylten? Slumpens skördar.

måndag 5 september 2011

Dagens lagnamn

Dagens lagnamn. Oj det var länge sen. Men nu sitter jag här vid datorn på jobbet och noterar att German Bowl i amerikansk fotboll direktsänds på Eurosport 2 den 8 oktober. Och vilka lagnamn sen. Munich Cowboys, Kiel Baltic Hurricanes, Mönchengladbach Mavericks, Schwäbisch Hall Unicorns och Marburg Mercenaries. Det är något alldeles visst med det där mötet mellan gamla tyska stadsnamn och häftiga amerikanska ord. Jag förutsätter att ni ser tecknen runt häftiga utan att jag skriver ut dem.

söndag 4 september 2011

Söndag i Hornstull

Solen har skinit barmhärtigt på oss. Det har fyndats skivor fast det var galet trångt på loppisen i Aspudden. Det har fyndats barnböcker och det har varits på sexårskalas i idyllen på Reimersholme. Det har hängts i parkerna och det har njutits av denna sommar som ännu håller hösten stången. I skrivande stund ligger Sirius under men vi hoppas så gott det går på serieledning medan Alabama State Troupers snurrar på skivtallriken. Bägge barnen har höjt sig minst ett snäpp i klättrandets konst vilket något oroar fadern som för övrigt är sugen på att läsa Över land färdas båten på männens axlar.

torsdag 1 september 2011

Torsdag i Hornstull

Regnet öser ned över Hornstull men någonstans bakom vattenmassorna väntar solen på att få bryta fram. Jag sitter i soffan och jobbar hemifrån. L sitter vid skrivbordet och jobbar hemifrån. Någon dag kanske jag återkommer till anledningen. Jag har Eurosport och friidrotts-VM på för den rätta jobbkänslan. Det är väldigt lugnt att jobba hemifrån men jag måste ordna så att jobbdatorn slutar att visa alla menyer på franska. Vi är inte helt kompatibla som det är just nu.