onsdag 29 augusti 2012

LOW (Popskyltarna #59)

David Bowie är på omslaget till senaste Mojo som till gansks stor den handlar om elektronisk musik och då kan det ju vara på sin plats med den här popskylten. LOW. Inspelad i Berlin som en del av trilogin som även rymmer Heroes och Lodger. När man tittar i backspegeln är det helt galet vad Bowie hann med under några korta år där. Inte minst som han ju var så involverad i två av Iggy Pops bästa skivor också, The Idiot och Lust for Life. Det finns flera skäl att här länka till popskyltspostningen ENO. Det finns även många skäl att lyssna på LOW.




tisdag 28 augusti 2012

Istället för förvirring: musik

Lyssna på Jens Lekmans nya istället så fortsätter jag med Ian Dury-biografin och att ta hand om barnen. Ja när jag jobbat klart för dagen alltså.

måndag 27 augusti 2012

Kärlekståget (Soul Monday #32)

The O'Jays framför Love Train på Soul Train 1972. Om ni har Spotify tycker jag att ni ska lyssna på versionen från Live in London också. Now that's what I call a bra start på veckan.

fredag 24 augusti 2012

Maxat med Dubbelräven

För en liten stund sedan gjorde Ken Doherty karriärens första 147-serie i European Tour. Det hela TV-sändes tyvärr inte men Kim Hartman hade vänligheten att komma ut ur kommentatorsbåset och informera mig. Det känns på många sätt så väldigt rättvist att Ken fick göra ett maximumbreak efter alla dessa år. Inte minst de på kärriärens höst då han måst kvala för att nå huvudturneringarna. Jag blev så glad att jag tänker fira med att återpublicera en gammal text från Snookerbloggen 147 och december 2008 här nedan.













Håll en tumme för Ken

Om ni hade frågat för fem år sedan hade jag nog skakat på huvudet inför UK Championship i Snooker. Det låg helt enkelt inte så högt på min prioriteringslista. Frågan är om det ens syntes på min radar. Nu är det annorlunda. Delvis är det Kens förtjänst. Mest är det Kens förtjänst.

Jag älskar förstås Ronnie O’Sullivans genialitet och jag-balanserar-på-gränsen-personlighet och Kim Hartmans kommenterande. Jag kan utan problem falla på knä av vördnad inför allt Stephen Hendry vunnit och hur han fullständigt dominerade världssnookern och jag studsade framför TV-skärmen när John Higgins gjorde sina fyra hundrabreaks i rad. Jag uppskattar verkligen de flesta spelare som ligger på Top 16 men till syvende och sist handlar det för mig om Ken. Ken Doherty.

Ken ligger just nu utanför Top 16 men har kvalat sig fram till Top 32 i årets UK Championship så det finns en chans att vi får se honom på Eurosport, eller på det där extra bordet som bara ligger några knapptryckningar och en femtiolapp bort på Eurosport Player.

Jag vet inte var det började men jag tror att det mycket sitter i munnen. Hur han nervöst slickar sig om den eller låter en läpp darra (han kan darra både med över- och underläppen). Det handlar om hur munnen ihop med ögonen så tydligt avslöjar hela det känslodjup som hans i övrigt orörliga ansikte döljer. Ken hade inte haft mycket att erbjuda som pokerspelare. He gives it all away.

Vi brukar förstås precis som Kim kalla honom ”Dubbelräven” eller ”Republikens Hopp” men för mig är han också ”Nervous Ken”. Han som alltid hellre tar det safe och defensivspelar än vågar den där spektakulära attacken. Han som inte tillräckligt mycket vågar vinna av rädsla att förlora och därför oftast gör just det senare när turneringarna drar ihop sig. Det ligger något djupt mänskligt i den där oviljan att ta för stora risker. Något ytterst igenkänningsbart i att se vad man kan förlora snarare än vad man kan vinna.

Jag pratade med Kim om Kens fall och han berättade om hur oerhört svårt det är för spelare som varit självskrivna på Top 16 när de väl halkar ur. När de måste börja kvalspela i små oinspirerande lokaler mot unga hungriga förmågor som vill framåt och när de så lätt börjar grubbla på varför de inte längre står i rampljuset inför TV-kamerorna och den stora publiken. Något säger mig att det där är ännu svårare för Ken än för många andra. Just därför vill jag så gärna att det ska gå bra för honom i årets UK Championship. Ingen behöver rankingpoängen som står på spel som Ken. På lördag spelar Ken mot Graeme Dott i årets UK Championship. Det finns förstås en stor risk att han med darrande underläpp kommer att defensivspela bort den chansen att åter närma sig rampljuset och Top 16. Men han kommer åtminstone att ha en ivrig supporter.

torsdag 23 augusti 2012

Wise (Låttips #166)

Distractions har just släppt sitt första album på 32 år. Mitt vinylexemplar är på väg med posten och som alltid med finfina Occultation kom låtarna i digital form till mailboxen så snart betalningen gått igenom. Det finns mycket bra på den där skivan, även om jag faktiskt var lite oroad efter första spåret I don't have time, men just nu inget som är bättre än andra låten Wise. Förödande vackert skrev jag någon annanstans utan att vara helt säker på vad jag menade med det. Men det lät vackert och rätt i sammanhanget.

måndag 20 augusti 2012

Division 1 Norra och Norrettan

Damerna har en match mindre spelad än tabellettan och herrarna en match mer spelad än de närmast jagande lagen men alldeles oavsett är det för en gångs skull ganska härligt att läsa tabellerna som Siriussupporter. Det ser ut att bli en spännande höst. På fredag firar Västra Sidan Siriussupporters 15 år. Jag kommer att vara där i anden. Precis som jag är på läktaren under alla de där matcherna jag missar att se.



söndag 19 augusti 2012

Söndag i Hornstull

Sista dagen på semestern. Åtminstone för mig. Solen sken, barn badade i fontänen och födelsedagskalasen på gården var två. Vi grillade sen och sprang hem när himlen öppnade sig. Rapporterna från Uppsala gladde med att Sirius vann med 4-1. Vi ser Karlsson på taket på dvd. Ett tidsdokument så fantastiskt som de kommer.

lördag 18 augusti 2012

Dramatiskt med herr Alarik

Snön låg nog fortfarande. L berättade att hon köpt biljetter. Fanny och Alexander. På Dramaten. Då kändes det väldigt långt bort och väldigt kul. I torsdags var det dags. Jag var inte helt upplagd. Det hade varit en sådan där dag som det blir ibland. En sådan när det skär sig med barnen. När det känns som att sommarlov och semestrar pågått väl länge. En när det där lilla, lilla slitaget huden borde klara river upp sår. Inte ens en tur till Stadsmissionen vid Odenplan där jag äntligen hittade Monica Zetterlunds Du mitt liv på singel och även fick tag på Stevie Wonders Heaven help us all i samma format kunde helt höja mitt humör. Två bra serieromaner av Mats Jonsson och en Ian Dury-biografi räckte inte heller till. Jag var inte upplagd. Trodde att jag skulle somna. Fast jag sett filmen så många gånger och verkligen var nyfiken på hur de skulle lyckas överföra något så storslaget till en teaterscen. Jag oroade mig i onödan. Jag var inte ens nära att somna. Inget grus i ögat. Inte så mycket som en minigäspning. Fyra timmar till trots inklusive pausen. Det var en fantastiskt bra uppsättning. Jag säger det trots en liten, liten reservation för kommissarien på slutet. En fantastisk uppsättning. Inte minst från andra raden. Om ni har chansen att se den, ta vara på chansen.

onsdag 15 augusti 2012

Mjukstart i Hornstull

Vi är tillbaka. Åter. Hemma. Dagarna går. Hösten närmar sig sakteliga men jag och barnen åt sushi i parken nu i kväll. Följde upp med varsin glass för dem på Zinkadus. Jag stod över. En tand har tappats. Gungor har gungats. Boksidor lästs. Svante Foerster är löjligt bortglömd i dag känns det som. Det spelas en sista landskamp på Råsunda men mina  fotbollstankar är i Norrettan. OS. Vi följde det. I dag. För första gången på veckor. Ett skivaffärsbesök. Inget storslaget men vackert så. Vi nöjer oss där så länge.