Några korta fraser

Vi kommer där vi kommer från. Vi är på väg mot ingenstans. Förlåt mig. Det bara är så.

Slappardagar (Låttips #176)

Lazy Days måste vara en av förra årets mest förbisedda små Kinks-doftande pärlor. Jag snubblade över den när jag hittade Josh Rouse and The Long Vacations platta i en 30-kronorsback. Snyggt omslag på skivan också.

Söndag i Hornstull

Vi har haft sjukstuga. Har i viss mån fortfarande. Ett tag var jag the last man standing. Men det har varit lite mysigt också. Ett lugn i hemmet. Fast jobbigt förstås med onda halsar och tungt med febriga kroppar. Ändå. Lussekatter har bakats, barn har badats. Skivor har sorterats och lyssnats på och jag har läst en del i The Casual Vacancy. Min första Rowling. Inget märkvärdigt men en stunds förflyttande. Precis som i Downton Abbey som vi sist av alla just börjat se. Bilder kanske ni frågar. Övertraserat Picasa-konto svarar jag.

The Man Who Souled The World

Ibland räcker det med sex låtar. Som en liten påminnelse.

Njutningsskyldig

Så ni tror att det var guilty pleasures ni ägnade er åt för några år sedan när ni spisade Toto, slickad västkustrock, segelbåtskromade gitarrsolon och stämsång som polerats genomskinlig? Amatörposörer är allt jag och min inre 11-åring, som via en 10-kronorsback återknöt bekantskapen med plattan nedan, har att säga.

The Prisoners (Mod Monday #16)

The Prisoners. Hårklyvarna kanske vill hävda att de var mer garage än mod men jag tänker inte ödsla tid på sådant. James Taylors orgel, Graham Days röst, låtarna, drivet, attityden. Den här är för er som noterat att ni blivit lurade på just Mod Monday-postning nummer 16. Ni som noterar att låten och framförandet redan varit med i den här postningsserien kan trösta er med att det är färg den här gången.

Sista minuten i Hornstull

Ett litet tips. Om ni snabbare er som sjutton kan ni hinna ned till Strand där Tant Strul spelar i kväll. Det är garanterat värt det. Själv har jag både stått på ett par skridskor i förmiddags och varit på spontanmiddag så här blir det soffan. Men så såg jag dem på Grönan i somras också. Annars hade det inte varit ett alternativ.

Herr Alarik är lite upptagen just nu

Ooh Wakka Doo Wakka Day

Jag är inte redo för något samlat om vare sig Expressens SD-filmer, de därpå följande presskonferenserna, Zlatans uppvisning eller Sirius förlust i slutminuterna så istället. Skivan nedan. Jag köpte den i går. Jag är mycket nöjd med det.

Morgonruset

Den här stan. Ibland. Jäkten. Stressen. Trängseln. Humöret. Och sen. Jag hann som sista passagerare med en buss från Hornstull. 153:an mot Fridhemsplan. Precis när vi rullar uppför Västerbron. Någon tänder solen bortåt Årstaberg till. Ljuset som sveper över Riddarfjärden och lyser upp husfasaderna på Kungsholmsstrand. Hur klyschigt det än må vara. Det kommer ett lugn över mig. Ett som inte ens bryts av att bussarna står så tätt att vi får vänta på att stiga av vid slutstationen. Inte ens av att mitt månadskort gått ut och jag får köa på SL-center.

Use it up and wear it out (Soul Monday #36)

Det städas i singelskåpet. Somt plockas bort, somt får bättre plats. Den här landade på skivspelaren. Något säger mig att ni också kan behöva er disco lite färgsprakande en dag som denna. Odessey är väl annars, med rätta, mer känd för sina singlar Native New Yorker och Going Back To My Roots (jo det är en cover på Lamont Doziers fina låt). Jag kan lugna er med att de också är kvar i singelskåpet.

Fars dag i Hornstull

Två små tjejer hoppar och skrattar i en urbäddad säng i rummet intill. Den större av dem hade gjort en skattkarta till mig och ett kort som jag fick i morse. Den mindre lade sig bredvid och ville hålla mig i hand. På det privata planet räcker det för mig. Räcker och blir över. På det större önskar jag mig fortfarande något större.

I morgontidningen läser jag en intervju med Magdalena Andersson. Socialdemokraternas Ekonomsik-politiska talesperson. På frågan om inte föräldraledigheten borde delas rakt av, individualiseras, svarar hon. "Det där kommer jag inte att svara på". Några utdrag till. "Det är en mycket svår fråga för partiet", "det är långt till 'the tipping point', ögonblicket då det är möjligt", "Det är en reform som skulle förändra maktförhållandena både i familjen och samhället", "Ja, den skulle ge samma förutsättningar för båda könen till karriär och löneutveckling", "Förhoppningsvis skulle män börja gå ned på deltid i samma utsträckning som kvinnor när barnen kommit".

Och jag vill följa uppmaningen från ett klotter på en husgrund här i Hornstull. Vill skrika. Gör det!

I väntans tider (för lite drygt tre veckor sedan)

Klockan är tre. Två timmar har gått. Två återstår. Om allt går bra. Biblioteket stängde just. Men det är ok att sitta kvar. Vi är på Astrid Lindgrens Barnsjukhus igen. Två timmar sedan de sövde henne. Tappra lilla P. Just nu när jag skriver det här är de kanske inne i hennes hjärna. I hennes blodkärl. Ser om det går att stänga som de hoppas ska gå att stänga. Jag sitter här. Mindre nervös än senast men jag tror att det bara är ett försvar. Kroppen och hjärnan som stängt ned lite. Som inte orkar mer oro.

Ulf Gerhard igen

Jag förstår ju att en del är allergiska mot karln och tycker att det är både för enkelt, nostalgiskt, platt och gubbigt men jag tycker att det är den starkaste skivöppningen han fått till på länge och att det är ganska fantastiskt när han till det där akustiska gitarrkompet alldeles efter "Kapitalister, nyliberaler vår tids obotliga romantiker" och "Bara marknaden får sköta sig själv" sjunger "och allt det där" med just den rösten och fraseringen. Sen är jag löjligt svag för hur de kickstartar Är vi lyckliga nu? direkt efter också. Det var bara det. Ni kan se det som en bekännelse om ni vill.

Som pappa vill (för drygt tre veckor sedan)

"Jag vill vara med dig pappa". P i sängen i morse. Innan hon lade sig över mitt huvud. Med sin lilla kropp. Och mitt hjärta bara brast. Igen. Två dagar kvar. Sen ska de gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Gå in i hennes blodkärl. Söka sig uppåt till hjärnan från ljumsken och förhoppningsvis limma igen något. Förhoppningsvis ta sig ut igen utan att skada något. Utan att skada något. Och mitt hjärta brister igen när jag tittar på orden. Förhoppningsvis ska hon vakna igen. Förhoppningsvis ska allt vara som vanligt igen. Fast med lite mindre risk. Förhoppningsvis. Lilla gumman. Som pappa vill vara med dig.    

Ronnie, Ronnie, Ronnie

Jag kanske återkommer med något mer personligt när och om orken infinner sig. Så länge. Snabbast någonsin.

 

Digga det här nu (Mod Monday #18)

The Creeps. De var så alldeles fantastiskt bra där och då. Jag vet inte hur många gånger jag såg dem vid tiden för andra plattan (som vi suktade efter Now Dig This! där den låg i Musikörats julstängda skyltfönster, redo att högst oortodoxt släppas i mellandagarna) och innan de fick det breda genombrottet med Blue Tomato men det var ett gäng och det var alltid strålande spelningar. Nu går det att se på YouTube också. Skönt att få väcka liv i Mod Monday-serien igen.

Finns det inte alltid mer, kommer det alltid mer

Tankarna gör som de vill (för en månad sedan)

På sätt och vis är det värre. För att vi har varit här förut. För att det gick bra förra gången. Vi är två och en halv vecka från operation och på sätt och vis är det värre.

Hon vaknar vid fyra på nätterna. Mardrömmar. Lugnar sig när någon ligger nära. Som vilken tvååring som helst. Som vilken tvååring som snart ska fylla tre som helst.

En natt låg jag vaken efter. Tankarna som gör som de vill. Dödsannonsen där inne i mitt huvud. Älskad. Saknad. Tårarna som inte kommer. Livet som är som vanligt.

Och hotet som hänger, hänger, hänger över oss. In i ljumsken, upp till hjärnan. Igen. Gick ju bra. Förra gången. Ingen vet, ingen vet, ingen vet, ingen vet. Den här.

Herr Alarik goes pothead

Nej jag har inte börjat röka märkliga saker, jag ser på snooker. Alldeles nyss en fantastisk kvartsfinal mellan Trump och Allen på Eurosport. Jag skriver något lite om sporten också. Därav det skenbara lugnet här.