Veckans svenska musiksläpp

Det finns veckor när Herr Alarik lämnar tiokronorsbackarna och köper nysläppt musik på nätet som vanliga människor. Eller nja vanliga människor kanske mest bara fultankar eller lyssnar streamat. Och Herr Alarik har förstås inte helt kunnat slita sig från tiokronorsbackarna. Men ny musik har alltså inhandlats. Även om det i ena fallet handlar om gammal musik som släppts först nu och i det andra om covers på gamla låtar. Kul känns det i vilket fall. Ni hittar mer om Bäddat för trubbels kassettsläpp och vinylsingeln med Docent Död via länkarna. Provlyssna går det att göra också.

11 x 147 = snookermagi

Min pappa skickade länken som en midsommarhälsning. Samtliga maximumbreak Ronnie O'Sullivan gjort på tävling, förträffligt samlade till dryga en och en halv timme av pur snookermagi. Midsommaren tillbringades för övrigt i Torsång. Magi det med.

Rapport från en lunchrast

I dag på lunchen. Jag lämnade Slas på skrivbordet. Tog en promenad genom Sumpan i värmen och skjortärmarna. In på Stadsmissionen. Bläddrade bland skivorna. Det går att köpa så mycket bra musik på cd så otroligt billigt nu. Allt ska bort tycks det. En dubbel med Townes van Zandt, 33 låtar, kostar inte mer än 20 spänn, Aerospaces fina sexspårsplatta In a Place of Silver Eaves blott en femma.

Som jag stod där och tittade föll blicken på en klisterlapp. Ett sådant där litet ägarbevis som vissa sätter på skivor och som på böcker i tjusigare form kalla Ex Libris. Den här klisterlappen satt längst ned på baksidan av ett cd-fodral och det stod ett förnamn och ett till med ett &-tecken emellan och sedan ett efternamn. Ett gemensamt efternamn. Det var bara det att det andra förnamnet var hårt, hårt överstruket med kulspetspenna.

Jag såg dem framför mig. Hur de flyttat ihop. Hur de beslutat att slå samman skivsamlingarna. Hur de köpt nya plattor tillsammans. Hur de beställt det där små klisterlapparna. Klistrat dem på skivorna. Lyssnat på dem. Ställt in dem i hyllorna. Tagit fram dem ibland. Kommer du ihåg när vi köpte den här? Oj vad vi spelade den.

Uppbrottet sedan. Skivorna som delades eller blev kvar. En klisterlapp som fick sitta men ett namn som ströks över. Hårt, hårt med kulspets. Och nu. I dag. Samma skiva som det en gång var så viktigt att äga tillsammans i ett ställ på Stadsmissionen. Bortslumpad för tjugo kronor. Med klisterlapp och allt. Jag gick vidare, köpte en libanesisk tallrik.

Vän av skivsamlarordning vill förmodligen veta att mitt exemplar av plattan ovan inte, likt det på bilden, är utgivet på Labrador utan på Majestic och bär skivnumret 5059. UPPDATERING. Källarförrådet låter meddela att jag även har Labrador-utgåvan. Tokstolle.

Ett band jag gärna skulle vilja se

The Rockingbirds. Någon får gärna ta dem till Stockholm. Så länge får vi hålla till godo med den här lilla konsertupptagningen.

 

Frukostfika

Vid frukostbordet i morse. Jag som äter yoghurt med müsli ur tallrik, K sex år som äter yoghurt med flingor ur ett glas, P tre år som mumsar på en banan. Morgontidningen är uppslagen.
- Vad står det där, säger K och pekar på en rubrik.
- Här finns landets bästa fika, läser jag högt.
- E de Dellon eller?, säger P blixtsnabbt.
- Det måste vara Dellon, säger K.
Älskade ungar.

Sanningen och ingenting annat än

Hon sa: Och jag bor ju inte heller i den här förorten jag bara befinner mig här. I pausen mellan att slavarna piskas och upproret. Är ni en proletär, herr Blodström.
Jag tänkte.
Om ni med proletär menar en egendomslös man som säljer sin arbetskraft så är jag proletär, sa jag. Men jag har ett hjärta av guld.
Ni vill inte ha en smörgås, sa hon.
Nej, sa jag. Det räcker så bra så här.

Gör den funkiga kycklingen (Soul Monday #42)

Wattstax. Rufus Thomas. Publiken. Planstormningen. Dansen. Glädjen.

Baksidan med baksidor på baksidan

Är att de inte kommer med. Men den här bilden kan mycket väl vara det roligaste jag sett på hela dagen. Om det stämmer att Deep Purple ratade det här baksidesbildförslaget kan det vara den största missen i rockhistorien. Om någon mot förmodan inte sett framsidan.

Harmour Love (Soul Monday #41)

Jag är ju som jag är så alldeles nyss trillade det fram en franskpressad Simot et Garfunkel-singel bakom gardinen på jobbet. Jag är ju som jag är så när jag senast slank in på Mickes Skivor slank det ned några singlar i väskan. En av dem var skriven av Stevie Wonder och sjöngs av Syretta. Året var 1975 och den passade perfekt till en första riktig sommarhelg.

Söndag i Hornstull

Det har varit sexårskalas, parkhäng, sol och regn. Den där hett efterlängtade basketbollen har äntligen inköpts till K och P har börjat bemästra gåcykeln. Sirius vann igen och nästa vecka börjar en ny snookersäsong.. Några tiokronorssinglar har fyndats (ni får med största sannolikhet ett smakprov i morgon) och en ny bok ska börjas läsas. Barnen har badat i fontänen och ätit glass. Korsord har lösts och kaffe druckits. Men viktigast av allt, vi har grillat i hörnet mellan husen. Med grannarna som också är vänner och ytterligare några. Den där avspända tillvaron vi drömmer om nio månader om året. Den är här nu.