De där tiggarna

Promenad tillbaka i duggregnet. Efter indiskt och Myrorna. Levi Stubbs maxi med Mean Green Mother From Outer Space i påsen. Den som likt väntat till slut sjunkit till 10 kronor från de ursprungliga 40. Ett halvår tog det. Ibland vet jag. En serveringsskål blev det också. Runt om människor på språng. En bit framför mig ser jag tiggaren som varje dag sitter utanför skoaffären fara upp så att hans filt riskerar att hamna ute i regnet. En kvinna försöker få en barnvagn uppför en trapp. Han hugger tag i den. Alla andra som bara går förbi. Huvudena sänkta mot mobiltelefonerna för att slippa se honom och därmed missade de också henne. Eller så tänkte de bara att någon annan skulle rycka in. Kanske läser jag in något som inte fanns? Förbi gick de. Snabba steg. Vart bär de?

Herr Alariks lilla kortfilmsguide

Vi lämnade barnen med farmor och gick på stadens gator som vanliga människor. Korsade rent av Stureplan. På Zita drack vi ett glas vin och gick på premiär. Åsa Sandzéns Still Born. Väldigt vacker, mycket gripande. Om ni har möjlighet så se den. Vi åt varsin förrätt på Babs sen innan vi vände hemåt i tid för nattning. Det var en kort stunds avbrott i vardagen men den sitter kvar precis som bilderna och orden från filmen.

Farväl låter så ensamt (Låttips #212)

Jimmy Ruffin är död. Det är egentligen inget märkvärdigt med det. Han blev 78 år och nu mer är det ju mer regel än undantag att de gamla soulhjältarna lämnar oss. Ändå blev jag ganska ledsen när jag läste nyheten på Twitter i går kväll. Jimmy Ruffin var inte Motowns främste manlige artist. Han var inte ens familjen Ruffins främste manlige artist. Alltid stod han i skuggan av sina mer kända skivbolagskamrater och sin bror David. Faktiskt är nog hans största hit What becomes of the broken hearted betydligt kändare än vad han själv är. Att vissa av oss sedan via Dexys Midnight Runners föll så handlöst för I'll say forever my love och via tiokronorsbackarna lärde oss älska hans discohit Hold on to your love hjälper liksom inte. Och nu är han borta. Jag orkade inte kolla i går men gissar att jag har ett knappt tiotal plattor med Jimmy Ruffin, inklusive den han gjorde med sin bror, och då saknar jag ändå den mest självklara i form av Sings the top ten. Förmodligen är det fler än vad jag har med någon annan manlig Motownsångare (möjligen Stevie Wonder undantagen). Det är förstås ganska orimligt men det kändes alltid som att Jimmy lite grann var min.

 

Himlens klarast lysande stjärna.

Ibland känns det extra bra att hålla på Sirius.
 

Bytt är bytt kommer aldrig mer igen

Det var kalas i går. Vi hämtade barnen på skolan och stojades nästan ned på knä i en samlingslokal. Det var jobbigt men kul också. De går i tvåan. Åttaåringar mest och några som har kvar att fylla. Det är som att det går en skärningspunkt där. De är ibland små vuxna som tänker och konverserar men också barn som sockerstint skriker rakt ut och kastar sig i en hög på golvet.

Vår åttaåring grät en stund bakom ett draperi. Lät sig tröstas men kunde inte förstå varför vissa ville stampa sönder balongerna på golvet. Det var ju så mycket finare när de låg där som dekoration. Hon kom dock igång igen till dansen och på kvällen var hon nöjd med sitt och kompisarnas kalas.

De var tre som gått samman. Två tjejer och en kille. På ett bord låg deras presenthögar. De var glada förstås över sakerna de fått. Så som åttaåringar är. Nyfikna på vad de andra fått också och kanske en smula avundsjuka. Könslinjen i presenterna var väl inte knivskarp men den gick där. Hårspännen,  och annat bland det som alla fick.

På kvällen i sin säng var hon ledsen igen. Killkompisen hade på slutet, när de flesta gått hem, suttit på golvet och sorterat in sina fotbollskort i samlarpärmen. Hon ville ju också. Ha en pärm, ha samlarkort, sortera in. Hon undrade om det fanns samlarkort på damspelare. Jag sa att vi ska kolla. Jag hoppades men tvivlade. Hon sa att om inte ville hon ha på herrspelare. Jag sa att hon nog kan köpa för pengarna hon har. Hon blev väl lite gladare men samtidigt konstaterade hon att hon hade velat ha det i present. Nu kommer jag aldrig att få det på mitt kalas, sade hon.

Det ligger nog tyvärr något i det. Kanske mycket. Linjen är nog dragen nu. Åtta år. Så liten, så stor. Så klok och med så många besvikelser framför sig.

Jag försökte just på nätet. Hitta samlarbilder på damspelare. Det gick så där. På herrar finns det hur många som helst. Från anno dazumal till senaste stjärnan. Damerna? Jag hittade inga. Marknaden anses väl för liten förstås. Men tänk ändå om någon kunde se potentialen till framtidslyft som finns här. Stjärnor i en pärm. Det kanske inte är den viktigaste frågan i kampen för ökad jämstäldhet mellan könen men symboliken är samtidigt så tydlig. Tänk vad det skulle innebära för små tjejer om de kunde få sortera in kort på Lotta Schelin, Caroline Seger, Therese Sjögran och så vidare i samlarpärmar. Tänk vad det skulle innebära för små killar att kunna göra samma sak.

Vad gör det med självbilden när ens förebilder inte anses värda att vara med på bild? 

Vad gör det med självbilden när bara förebilder av ens eget kön anses vara värda att samla? Om vi ändå kunde ta och byta upp oss.

---------------

Uppdatering. Tipsas om att det gjordes samlaralbum till VM 2011 som dessutom sålde slut (gick dock bara att köpa på plats i Tyskland). Låt oss hoppas att någon förstår att bygga vidare på den succén.

Herr Alarik goes vintage keramik

Jag brukar ju verkligen inte sitta och ropa hem porslin från Tradera. Jag är mer typen som köper några udda tallrikar billigt på loppis. Men så i går. En tekanna. Bara sådär. Eller bara och bara. För det första var det ju en Uppsala Ekeby. För det andra gillade jag formen. Men förmodligen viktigast av allt, modellen heter Sirius. Bandylaget med samma namn spelade för övrigt 3-3 mot Ljusdal ungefär samtidigt som jag vann budgivningen. Det kanske låter som ett resultat man inte är helt nöjd över men med tanke på att Ljusdal ledde med 3-0 så känns det allt rätt ok ändå. Till nästa match hoppas jag ha en kopp nybryggt te att stärka mig med. Om någon vill avyttra koppar i samma serie som tekannan för en billig penning är det bara att hojta.