fredag 30 oktober 2015
He'll wear it proudly
Känsliga läsare varnas. Herr Alarik låg intet ont anande i klimatskammens varma bad. Det var i går kväll. Elvis Costellos extremt läsvärda självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Ink i händerna. Kom så sid 136. I värsta fall hade boken följt den tappade hakan ned i plurret. Nu klarade den sig med ett nödrop. Popteoretikern Elvis Costello påstår där att Beatles släppte Penny Lane 1968. Jag kunde inte riktigt greppa det. Kan fortfarande inte. Är det ett skämt? Ett test? En av världens kändaste singlar. En som toppar listor när den bästa ska utses. För evigt förknippad med 1967 och Strawberry Fields Forever på andra sidan. Och karln skriver 1968. Och ingen korrläsare upptäcker det. Det är ju lite som om Peter Englund i Poltava hade nämnt att Karl XII skulle komma att dö 1717. Elvis Costello har ju skrivit låtar ihop med Sir Paul. Ja samme McCartney som skrivit låten i fråga. Costello har sjungit Penny Lane för honom och Obama i Vita Huset. Han berättar ju om det i samma kapitel. Kan det hänga ihop med att han där nämner att han skarvade lite i sin introduktion av låten? Allt för den bättre historien. Ville han ytterligare understryka det med att byta årtalet? Jag märker att jag famlar efter halmstrån här. Förklaringar som inte finns. Men så döpte jag också en gång en undulat till Costello. Det måste vara ett internskämt. Jag får inte ihop det på annat sätt. Men oavsett det måste boken omedelbart förses med varningstext. Jag höll ju på att få en kallsup i badet.
onsdag 14 oktober 2015
Passion är inget ordinärt ord
Ok jag erkänner att jag förstås är väldigt sugen på att läsa Elvis Costellos självbiografi (och till skillnad från Morrisseys, Lemmys eller Peo Thyrens lär jag inte lägga ned den efter en tredjedel). Inte minst efter att ha läst det där avsnittet någon tidning (The Guardian?) bjussade på härom dagen. Eller Rolling Stone-artikeln någon vi en gång (och kanske fortfarande ibland) kallade Vinlusen pekade mig mot i dag. Costello. Jag uppkallade ju faktiskt ett husdjur efter honom en gång. Jag tänker inte ens vänta på pocketutgåvan. Jag kommer att lägga Peter Guralnicks Careless Love - The unmaking of Elvis Presley åt sidan the minute jag får Unfaithful Music & Disappearing Ink i min hand. Men i väntan på det kan jag inte nog, om ni nu gillar britter med glasögon som någon gång var en del av bryggan mellan pub och punk men också tog allt vidare, och det gör ni nog om ni läst såhär långt, rekommendera en liten text där Graham Parker berättar om sina favoritplattor. Det är möjligtvis något jag borde hålla för mig själv men jag fick rysningar längs hela ryggraden några gånger under läsningen av den.