Hip Man Svinaherde

Bengt-Arne Wallin. Om ni tvivlar på att han var en av de coolaste svenska jazzmusikerna behöver ni bara titta på hur hans skägg på den här bilden söker sig upp mot en mustasch som inte finns där. Stenhårt. Hip Man Svinaherde. Förmodligen den bästa låttiteln i den svenska delen av musikhistorien. I kväll ska jag spela både den här EP:n och plattan Old Folklore in Swedish Modern (jag tror att det var Spengo-Magnus, aka Skåne-Magnus den store,  som en gång tipsade mig om att köpa den) och kanske Varmluft också. I den sistnämnda har ni för övrigt en kandidat till bästa svenska LP-titeln också. Bengt-Arne Wallin. Nu är han borta men musiken finns kvar.

Vad skulle vi annars göra (Låttips #217)

Well if you've been to cities but you've had enough
Have you been to Paris, France?
And if you doubt that Paris was made for love
Give Paris one more chance
The home of Piaf and Chevalier
Must have done something right to get passion this way
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance

Well now I'm calling it arrogant, calling it cruel
(Give Paris one more chance)
And also trop civaliser et mon dieu, c'est trop cool
But if you don't think Paris was made for love
Maybe your heart needs a telegram from up above
If you don't think Paris was made for love
Well give Paris one more chance

Well now there's some things I don't like and some things I do
But give Paris one more chance
I can see why Paris would be ugly for you
But give Paris one more chance
The home of Piaf and Trennet too
Must have done something right
Must have something for you
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance

Now hear the boys singing Beegees songs under the skies
Give Paris one more chance
And on the steps of Montmartre they harmonise
Give Paris one more chance
Because if you don't think Paris was made for love
Maybe your heart needs a telegram from up above
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Let's wrap it up..

Well if you've been to cities and you've had enough
Have you been to Paris, France?
And if you doubt that Paris was made for love
Give Paris one more chance
The home of Piaf and Charles Aznavour
Must have done something right
And will do something more
If you don't think Paris was made for love
Give Paris one more chance
Alright
Give Paris one more chance

Vilka plattor spelade han egentligen?

Ordningen stämmer inte och vissa låtar spanns redan innan dörrarna öppnats för allmänheten men här nedan har ni, så långt minnet klarar, listan på vad herr Alarik spelade hos Vardagsrummet på Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala i går kväll. 100% vinylsinglar blev det. 12/12 kör de igen. Utan mig men jag rekommenderar tveklöst ett besök ändå för den som är sugen på lite skönt häng. Vi får väl se om det kan bli en lyssningsbar låtlista av det hela också tids nog.

Womack & Womack - Uptown
Althea & Donna - Uptown Top Rankin
Nicoletta - L'Homme a la Moto
Jane Aire & The Belvederes - Breaking Down The Walls Of Heartache
Petula Clark - Fancy Dancin' Man
Kirsty MacColl - See that girl
Darling Buds - Burst
Night Trains - No more heroes
Orchids - If boys got pregnant
Patti Smith - Because the night
Fontella Bass - Rescue me
Sharon Jones - 100 Days, 100 Nights
Maxine Nightingale - Love hit me
Nancy Sinatra - How does that grab you darlin'?
Siouxie & The Banshees - The Passenger
Tant Strul - Hjärtan slå
Tammi Terrell - This old heart of mine (is weak for you)
TLC - Ain't 2 Proud 2 Beg
Honey Cone - While your out looking for sugar
Majorettes - White Levi's
Bobbie Gentry - Mississippi Delta
Love Unlimited - High Steppin', Hip Dressin' Fella
Go Go's - We got the beat
France Gall - Poupée de cire, poupée de son
Francoise Hardy - Tous les garcons et les filles
Glady's Knight & The Pips - The Nitty Gritty
Staple Singers - Slippery People
Jane Birkin - Lolita go home
Dolly Parton - Baby I'm Burnin'
Sleeper - Delicious
Siw Malmkvist - Downtown
Little Eva - What I gotta do to make you jealous
Cake - I know
The Like - He's not a boy
Rickie Lee Jones - Chuck E is in love
Honey Cone - Stick Up
Linda Ronstadt - Alison
Jean Knight - You think you're hot stuff
Eleonor Bodel - Regnet faller utanför
Towa Carson - Alla slavar (jag tänker bara på dig)
Lill Lindfors - Du är den ende
Aretha Franklin - Rock Steady
Diana Ross - The Boss
Ella Fitzgerald - These boots are made for walkin'
Madonna - Dear Jessie
Revillos - Where's the boy for me?
Veronica Maggio - Hela huset
Whitley Houston - My love is your love forever

Fluctuat nec mergitur

Paris. Jag höll på att skriva att gud ska veta att jag gnällt och förbannat min beskärda del av staden och en del av dess invånare men det känns lite svårt att få in gud just i dag. Jag hörde om terrorattackerna redan i går kväll. Satt vaken ett tag med Twitter och nyhetssidor på nätet. Orkade inte slå på TV eller radio.

Paris. Jag har mina kvarter. Mina skivaffärer, restauranger, ett par barer. Det är år sedan jag var där senast men det är ju en stad som alltid ska finnas där. Vi har pratat om att resa dit. Jag och L. Barnen. Vi kommer förstås att göra det.

Paris. Kollegorna där. I staden. Jag minns hur det var efter redaktionsattacken. Det svåra i att maila morgonen efter. På måndag. Jag hoppas innerligt att ingen av dem. Precis som jag önskar att ingen annan hade.

I kväll. Ett skivspelande. Plattvändande. I en annan stad med ett vattendrag igenom. Det kändes faktiskt först lite motigt att tänka på. Men det måste förstås göras. Livet måste gå vidare. Det är vad vi kan göra för de som inte längre får vara med. Leva. Livet. Packa någon extra fransk EP i skivlådan. I put a spell on you. Jag har ingen aning om vad den franska texten handlar om men det finns liv i Nicolettas röst. Jag hör det.

Son of a hip shakin papa

I morgon smäller det. Vardagsrummet. Tema sångerskor. Om förväntningarna inte redan är på topp ska ni nog spisa låten nedan. Svänger ett gäng som Lalla Hansson skulle ha sjungit om han översatt Dire Straits Sultans of Swing till svenska (jo han gjorde nog faktiskt det också om jag bara tänker efter aldrig så lite). Shirley Brown. Sånt som den som vågar plockar upp ur en 10-kronorsback. Ibland finns belöningen där.

Du mitt liv, du mitt kiv

Det är redan i övermorgon! Eller ja det är ju alltså fortfarande i dag. Men i övermorgon är det dags. Ni tänker förstås genast på EM-kvalet och Playoff mot Danmark och det gör ni ju för all del rätt i men innan dess. Vardagsrummet. På Sjuhelvetes Gluggar i Uppsala. Det vänds vinyl. Jag gästar. 15.00 varvar vi upp skivspelarna till 45 rpm (33 kan nog också förekomma). Jag närapå lovar att spela den här sjuan.

Bättre i morgon än i dag men bäst på lördag

Det är fullt i lådan nu. Dags att gå igenom allt en gång till och se om någon singel ska plockas bort och någon annan läggas till. Jo det finns en liten hög med sådant som eventuellt ska läggas till. Det finns dessutom sådant som det inte tittats alls på än. Som kanske kan hamna i högen. Eller i lådan. Men så är det ju det där med bortplockandet. Angenäma våndor. På lördag alltså.

Plattvändande i Lärdomsstaden om lördag

Herr Alarik ska ge sig ut på ett äventyr på hjulen av stål igen. På vad som en gång var hemmaplan. Det måste förstås uppmärksammas och promotas. Därför. Varje dag den här veckan fram till lördagens gästplattvändande hos Vardagsrummet på Sju Helvetes Gluggar i Uppsala kommer jag (om jag kommer ihåg alltså) att presentera en låt som ligger med i bruttopackningshögen med singlar inför temat Sångerskor. Om låtarna till slut kommer med i skivlådan och sen kommer att spelas på plats återstår att se. Där tar inspiration och påverkan från övrigas val vid. Eftersom jag missade att posta här i går får ni två så kallade aptitretare i dag. Själva evenemanget hittar ni här.

Det gäller alltid samma sak

Nu var det väldigt länge sedan jag räddade över någon text från Spengo hit så här kommer en. I övrigt Fars dag. Jag önskar som tidigare. Och att det ska gå bra där nere i Falkenberg. Returmöte i kvalet till Allsvenskan. Jag såg den första 2-2 matchen på Studan i torsdags. Sirius i Allsvenskan. Den tanken är svår att ta in men det vore en fin fars dag-present. Nu skivhyllan-repris.

Skivhyllan: Per Gessle (1983)

I min värld ligger det en klar brytpunkt mellan 1982 och 1983. På ett sätt kan man säga att det var här 70-talet definitivt tog slut. Åtminstone slutade ungdomarna på Hamregården att springa till matsalen i träskor då. Gympadojorna, de där de försöker lura i mig att det heter sneakers eller trainers, tog över. Det måste vara ett tecken. Viktigare var kanske att punken gick till posten. Jam splittrades, Clash fortsatte kraftlöst medan långa överrockar och midjekorta kavajer avancerade i kön. Fönen och synthen blev allt viktigare och i mittfåran tog Michael Jackson steget till världsherravälde med Thriller (som visserligen släpptes lagom till julhandeln 1982 men som dominerade året efter) medan Carola med Främling sålde osannolika 800 000 LP-skivor i Sverige efter segern i Melodifestivalen 1983 (om inte Bert Karlsson överdrev siffrorna). I min värld var det dock större att Ebba Grön splittrades 1983 (första gången jag själv köpte bägge kvällstidningarna som hade det på förstasidorna) och att Imperiet bildades ur spillrorna och släppte plattan Rasera samma år. Som förhoppningsfull högstadieelev gick jag till Rackis för att köpa biljett när de skulle spela där men föll ganska rejält för ålderstrecket. Precis som jag några år innan inte fått se Gyllene Tider i Fyrishallen efter dödsolyckan i Kristianopel och då var vi efter en ganska lång startsträcka framme vid Per Gessle. Det är ju honom det, trots allt annat som hände 1983, ska handla om i den här posten. 1982 var Gyllene Tider utan konkurrens Sveriges största band och hade så varit några år, 1983 var de till fyra femtedelar Sveriges kändaste värnpliktiga. Alla som höll på Halmstads BK ryckte in medan Halmia-supportern passade på att leva ut sina solodrömmar på den självbetitlade Per Gessle. En platta som nog var extremt otrendig just då med sina akustiska gitarrer och sin av amerikansk västkust inspirerade bakåtlutade hållning.

Plattan har ibland nämnts som en flopp och nyligen (nåja för inte så många år sedan) såg jag att varken den eller efterföljaren Scener nämndes när någon historielös nöjesjournalist listade Gessle solo men den sålde faktiskt ganska ok har jag för mig. Grejen var väl bara att den helt förklarligt inte nådde upp i Gyllene Tiders enorma volymer (har för mig att Moderna Tider sålde 360 000 ex men kan minnas fel) så med Gessles mått sågs den kanske som en flopp. Själv är jag väldigt förtjust i försvenskningen av John Sebastians Stories we could tell, en låt som även till exempel Everly Brothers tolkat på ett bra sätt på en platta från 1972 som döptes efter låten. Per Gessles andra soloplatta Scener har jag aldrig riktigt förstått mig på men den första är alltså, liksom en del av de spår som var med på demo/raritetssamlingen i Gessleboxen som kom för ganska länge sedan, värd att leta reda på.



Ett av mina sämre skivköparminnen är en back med Gessles första soloplatta (cirka 20 stycken) som stod signerade och klara på BK-records i Uppsala och reades för 19 kronor styck. Det var förstapressen med utvik (bara det faktum att det finns en andrapress måste väl innebära att plattan gick ganska bra ur skivbolagets synvinkel?) och jag borde väl åtminstone ha köpt ett ex åt mig själv även om jag helt begripligt inte kunde köpa alla (tänk vad man hade kunnat sälja dem för till rika tyskar när Roxette erövrade världen som mest.). Men det gjorde jag tyvärr inte utan nöjde mig med mitt vanliga osignade ex som jag redan hade. Som 14 eller 15 år gammal hade jag ju faktiskt fullt upp med alla de skivbackar på BK där man fick mängdrabatt om man köpte tre nice price pressade rockklassiker (tror att det kostade 114 kronor för tre LP då). BK var verkligen tillsammans med Musikörat (ny musik) och Skivboden (sånt som inte återpressats) en fantastisk grund att bygga en skivsamling på. Det var mycket RCA, CBS och Columbia i de där backarna och fullt möjligt att spendera veckans pengar på en trippel som Clash andra skiva Give 'em enough rope, Bowies coverplatta Pin Ups och en klasssik Dylan som Blonde on Blonde för att ett par veckor senare följa upp med Sex Pistols, Iggy Pop och Leonard Cohen. Desutom reade BK alla punk/new wave singlar i den här vevan vilket ledde till en så här långt stadig om än inte helt frisk fascination för vinylsjuor i allmänhet och The Jam i synnerhet.

Det där var en ganska lång utvikning. Åter till Gessles solodebut. Plattan börjar ypperligt med låten På väg som sätter tonen för hela skivan med den akustiska ljudbilden och Gessles fina Chrissie Hynde-lika munspel. En närstudie av skivomslaget visar att melodin är skriven av Niklas Strömstedt vilket i min fördomsvärld nog är att likna vid en rejält uppväckande örfil. Kvalitet kan finnas överallt. Texten är Gessles och det är inte nobelprismaterial men ganska fint luftade tankar från en 24-åring som gått från ett liv i en mindre stad på västkusten till att vara flickidol, ständigt påpassad och förmodligen en smula i behov av något som bara är hans.

Från en dag till en annan
Det gäller alltid samma sak
Att fånga känslan av att veta
Att man lever
Det gäller alltid samma sak



Stundtals är texterna naiva på ett inte helt positivt sätt men det vägs upp av den både påkostade och avskalade ljudbilden med dåtida svensk studiomusikerelit som Backa Hans Eriksson, Janne Bark med flera och ett par inspirerade coverval som den redan nämnda John Sebastian-låten och John Holms Den öde stranden. Dessutom är det fascinerande såhär nästan 25 år senare att höra att Per Gessle både lät mognare och såg mer vuxen ut (trots att det är farlig Joey Tempest solo-varning på frisyren på bilden i konvolutets uppvik) då än vad han gör nu. Omslagsdesignen är för övrigt helt i linje med vad man kunde vänta sig av EMI just då. Kjell Andersson hade slipat formen för hur ensamma män med gitarr skulle presenteras ett bra tag tillsammans med Ulf Lundell och här fick han till det riktigt bra. CD-återutgåvan är kompletterad med singelbaksidorna från Om du har lust och mitt exemplar kostade 30 kronor begagnat så det är inte så dyrt att bekanta sig med den kanske bästa perioden i Gessles karriär. Efter den här soloplattan gjorde Gyllene Tider ett, för svenska artister som vanligtvis sjunger på svenska sedvanligt misslyckat (tänk till exempel Imperiet, Wilmer X eller Kent), försök att slå i utlandet (redan året innan hade b-sidan på Flickan i en Cole Porter-sång, Del Shannons I go to pieces, tillskrivits Modern Times) med Heartland Café och åtminstone mitt intresse dalade, även om jag kan hitta positiva saker att säga om singeln Teaser Japanease (som av någon konstig anledning har en logga på baksidan där det står Roxette), för att inte återväckas förrän med singeln Småstad i Pers Garage-projektet men det är åtminstone delvis en annan historia.