It's a small world

Det är ett litet tag sedan frågan ställdes på IcaKurirens hemsida men svaren ger fortfarande lite perspektiv. Fast det är fler än de som blivit getingstugna enligt deras senaste dagens fråga. 0% av 104 svarande i skrivande stund.

Två fina ord en måndag

Semester
Siriusseger

Hunddag

Motståndets estetik III

En vanlig man på väg till jobbet. En vanlig man på väg ned i tunnelbanans rulltrappa. Det lilla hålet på högra axeln skulle kunna vara en motståndshandling. En stilla protest. Ännu mer vågat är dock att kavajen inte är ryggskrynklig som om han sovit i den under en atlantflygning.

DIY singeln (cykelomslag #6)

Jag skulle precis göra mig klar för att gå och lägga mig igår kväll. Våldsamt utarbetad och med bara vetskapen om att semestern börjar efter söndag som kraftreserv. Såg Sportnytt först. Tour de France-inslaget handlade förstås om doping. I en bisats i påan av inslaget något om att Rasmussen kastats ur Touren. Jag satt som på nålar. Inget mer om det i själva inslaget och inte efter heller. Text-Tv. Tidningarnas hemsidor. Inget än. Utom Politiken i Danmark som toppade med det. Jag tryckte gång på gång på uppdatera och det verkade klart. Rabobank hade sparkat Rasmussen. Mannen i gult. Han som just vunnit den dagens etapp och ledde Touren med god marginal och fyra dagar kvar.

Ni kan redan allt om de missade kontrollerna, om hans påstådda vistelse i Italien när han skulle vara i Mexiko, om tidigare misstankar, om rykten som surrat kring honom likt jordgetingar som fått sitt bo söndertrampat. Alla krafttag cykelsporten tar mot dopingen är förstås både bra och nödvändiga. Stålbadet måste genomföras. Ändå sitter jag här och när en liten oro och en sorgesam medkänsla med cyklisten de kallar Kyllingen. Han kan ju naturligtvis vara skyldig, kanske är det troligast. Han har garanterat varit otroligt korkad i sitt beteende, men tänk om. Tänk om han inte alls var i Italien istället för i Mexiko. Om vittnet har något att tjäna på att ljuga. Tänk om Rabobank inte har något mer att gå på än att det blev för jobbigt med medias alla spekulationer och alla rykten som surrade och surrade. Tänk om det danska och internationella cykelförbundet varit mer samspelta när det gäller kontrollerna så han inte hade fått komma till start. Om han sluppit cykla alla de där dagarna och milen i ledning.

Tänk om han sitter där nu i kväll med karriären slagen i spillror, med livet som ett svart hål, fyra dagar från att vinna det största man kan vinna i hans värld och är ren. Han har ju rimligen testats varje dag under Touren. Han har inte åkt dit än. Det betyder naturligtvis inte att han är oskyldig men det betyder att vi inte vet om han är skyldig. Om inte något av de prov Rasmussen lämnat under årets Tour de France eller innan visar sig innehålla otillåtna substanser har vi en cyklist vars sponsorer gett honom sparken för något annat. Precis när hans dröm var på väg att uppfyllas. Jag kan inte hjälpa att det gör mig alldeles, alldeles väldigt sorgsen.



Dagens skivomslag är passande nog Ables hemkörda vinylsingel The Season And The Moods EP med låttitlar som Trouble Among The Horses och Hope In Hell. Än mer lämpligt med den kanske är att omslaget bara visar ett cykelhjul och en person som sitter på marken. Ables tredje, och bästa, platta Sweetest Wind väntar fortfarande på att ges ut. Jag har haft en omastrad cd hemma i fem år nu. Vill ni höra något spår från den gå in på deras MySpace.

...watch the parking meters

Veckans bästa bloggnamn

Veckans bästa bloggnamn är förstås Babylon By Bike. Att så enkelt och självklart smälta samman cykel och Bob Marley i ett bloggnamn ger gratisreklam hos Herr Alarik även om det hade varit kul med lite fler reggaetexter där för att väga upp cyklingen. Idag är det vilodag i Tour de France och det är nog skönt för cyklisterna eftersom det ju var galet uppför igår när Contador försökte rycka sönder Rasmussen. Vi får väl se vems ben som tagit mest stryk av det i morgon när det är dags för den sextonde etappen mellan Orthez – Gourette. Det blir svettigt uppför då också.

Keep On Keepin' On (Mod Monday #10)

Utsikt och insikt

Nyckelpigorna är borta. Fönstren är putsade. Jag gjorde det själv. Kroppen känns lite trött men jaget tillfredställt. Det är semestertider så jag ska inte plåga er med vad det är för andra tider. Jag ber bara om ursäkt för att jag gjorde fel. Jag skulle naturligtvis ha lejt någon till fönsterputsen. Gett kroppen och jaget sitt på gymmet istället. Förlåt.

Var var kameran II?

I förmiddags. Hornstull. En liten grå fågel. Ett fruktstånd. Näbben kastar körbär ner på marken. Andra små grå fåglar festar därnere.

Var var kameran?

Igårkväll. Skanstull. En man på 70, kanske 75 år. Lite böjd men på väg framåt. En t-shirt med tryck. Två ord. Old School. Två andra. Så cool.

This Old Pretty Green Man

Inte vet jag om det är ålder eller bara mediatrötthet men jag hade helt missat att Paul Weller och Graham Coxon har en singel ihop. Eller åtminstone på gång. Det är nog mest vanlig trötthet när jag tänker efter. Herr Bergström bjöd på middag och nämnde att This Old Man lät ganska bra. Jag reagerade knappt. I vanliga fall hade jag såklart bett om en uppspelning på stört.

Men eftersom vi lever i en skön ny värld finns det en livetagning från Friday Night with Jonathan Ross några knapptryckningar bort på YouTube.



Mani och Zak Starkey är med och spelar också. Låten låter helt ok men om jag inte var nuts skulle jag nog inte ha kastat mig ut på nätet för att försöka tinga ett exemplar av den limiterade vinylsingeln som kommer 30 juli. Vi får väl se om jag lyckas. Pretty Green då? Jo den har Mark Ronson gjort en cover på. Det hade jag förstås också missat. Men gissa vad? Den finns på YouTube den med.



Liksom en tagning med Wellers gamla grupp The Jam.

Att inte fika är det nya en slät kopp kaffe

Jag vet inte om ni ibland brukar undra över den där frågespalten i DN på Stan där en mer eller mindre aktuell person får svara på frågor av typen, vilken är din favoritprodukt på Systembolaget, favoritpromenad och så vidare. Jag brukar fundera på hur det går till. Blir de uppringda och måste vara snabbt, eller får de e-mail så de kan tänka efter ordentligt? Hur många får ångest och ber att få ändra sig? En gång, två gånger, kanske tre?

Vilken diktsamling skulle jag själv säga att jag tycker bäst om? Spöar Bodil Malmstens Landet utan lov Paul Anderssons Ett andetag djupt är livet. Skulle jag nämna Lolo Ambles fantastiskt betitlade Jag vet vad det kostar när man får något gratis i den här stan bara för att nästan ingen hört talas om den eller Nils Ferlin för att visa att jag minsann är folklig. Pär Lagerkvist för att visa att jag både kan vara deppig och snobba med att jag inte är rädd för att snobba med det eller Lundells Fruset Guld för att visa samma sak om något slags grabbighet. Ja ni förstår. Det är en väldig tur att jag inte får sådana där frågor.

Allt emellanåt svarar de där personerna som får frågorna, och andra också på andra ställen, på frågan om favoritfik att de inte fikar. De får det alltid att låta som att det gör dem lite finare, lite viktigare, lite upptagnare och kanske är det så. Jag fikar. Lika gärna ensam med en bok eller tidning som tillsammans med vänner eller familj. Kanska gör det mig lite mindre fin, lite mindre upptagen, lite mindre viktig. Det är i så fall bra.


Inget ont om Prag men Herr Alarik fikar helst på ett annat Savoy.

Grundlöst (bygget #2)

Varken industrisemestern eller det dåliga vädret verkar kunna sinka byggarna mitt emot jobbet. Nu har de drivit ned stora balkar i ytterkanten av området så snart ska det nog börja grävas och sprängas för grunden.

Gruppnamnsbytet (cykelomslag #5)

Ni minns säkert. Det kom fram ett svensk popband som valde att heta som en TV-kanal. Det gick förstås inte. Tiderna har ju gått framåt sedan danska TV-2 bildades. Bandet fick byta namn till Le Sport. De gjorda några bra modernt poppiga låtar, som Tell no one about tonight och Your brother is my only hope, i Pet Shop Boys efterföljd innan de lade av. Jag hann köpa deras första hembrända cd-singel innan de ändrade namnet. Ni ser den nedan.

Idag är det fortsatt uppför i Tour de France. Dessutom med danske Michael Rasmussen i den gula ledartröjan. När man tittar på bergen de ska ta sig över under de 161 kilometer som är vägen mellan Val-d’Isere och Briancon ser det helt stört ut. Först Col de l’Iseran med en topp på 2 770 meter, sedan Col du Télégraph på i sammanhanget måttliga 1 566 meter och avslutningsvis Col du Galibier på 2 645 meter. Hua.

Sign of the Times (Mod Monday #9)

Det finns ju hjältar av så många olika slag. Ed Ball är en av ett bra slag. En av dem som skapat en helt egen liten värld som det går att gå in i när den utanför känns för tråkig. Det finns alldeles för lite Ball på YouTube men I Helped Patrick McGoohan Escape med hans grupp The Times finns. Det räcker trots allt ganska långt en sommarmåndag mitt i juli 2007. Passa även på att lyssna på The Mill Hill Self Hate Club och de nya demolåtarna som ligger på Eds MySpace sida.

Söndag i Hornstull II

Familjen har varit borta i en knapp vecka. I natt drömde jag att K var hemma i hallen. Hon tog de första steg jag sett. Det var naturligtvis för tidigt. Hon saknade balans och var på väg at falla åt vänster mot hyllan. Precis innan hon slog i huvudet fångade jag henne. Hjärtat bultade så jag kanske vaknade, kanske bara fortsatte in i en annan dröm.



I morse åt jag ett frukostpaket på Cinnamon. Vinden var kall och vid bordet intill satt ett par med ett mycket litet barn utan strumpor. Jag tänker allt fler förnumstiga tankar men sa inget. Ville inte vara lika påflugen som småfåglarna som suktade efter min smörgås. Micke från Mickes skivor slog sig ned vid mitt bord. Någon timme senare köpte jag Gainsbourgs Love on the beat av honom för en tia. Det är nog egentligen inte alls min grej men jag gillar den ändå.



Vinden har ett alldeleles speciellt sätt att vaja trädkronorna i Högalidsparken idag. De rör sig som vågor före storm eller som riktigt het luft i ett öppet landskap.

The band marched on

Jag har varit inne i city två dagar i rad. City är inte riktigt min grej. Svindyr öl i små glas är bara en nackdel. Trängseln och jäkten några andra. Visst det kan hända lustiga saker där som att en militärorkester kommer marcherande men annars är det skönast att hålla sig undan.



En fördel med att vara på stan är dock att det kan finnas tid att slinka in på Hedengrens eller Alfa Antikvariat. Den här gången hanns det förstnämnda med. Jag gillar verkligen att gå på Hedengrens och vända på böcker. Det känns som värdigt handlande och då kan det ibland få kosta lite mer. På ett bord låg The Singer av Cathi Unsworth. Jag gillade hennes The not knowing och med rekommendationer från både Jake Arnott och David Peace (ok han har gett ut böcker på samma samma förlag men med tanke på hur mycket bra Serpant's Tail släppt så förstärker det nog mer än drar ifrån i fråga om trovärdighet) så var det förstås bara att slå till.



Jag har fortfarande några sidor kvar i Johnny Come Home och tänkte se Brottet och Straffet på TV i kväll men i morgon är det en helt tom söndag som ska fyllas med The Singer. David Peace rekommendation på baksidan lyder "What can I say? Cathy Unsworth has written the Great Punk Novel, so I can cross that from my list of ambitions!". Det känns lovande.

Buster (cykelomslag #4)

Jag kan inte undanhålla er det nummer av Buster som ligger till grund för det här lilla postningstemat med cykelomslag längre, nu när det snart är helg och allt. En helg som innebär att det börjar dra ihop sig till berg för cyklisterna i Tour de France. Nu ska jag snart försöka ta mig till Norrmalmstorg för att avnjuta dagens etapp mellan Semur-en-Auxois och Bourg-en-Bresse på storbilds-TV. När touren gick i mål i Bourg-en-Bresse 2002 vann Hushovd. Han får gärna upprepa det idag.


NR 13 1981 PRIS 4:95 (inkl moms)

LP-skivan (cykelomslag #3)

Jag har haft Tim Weisbergs platta Nightrider i flera månader men inte spelat den. Omslaget och innerpåsen är otroligt coola men jag kände att jag ville vänta till Tour de France med att lyssna. Att lägga den på skivtallriken redan under till exempel Giro d'Italia hade inte varit riktigt rätt mot Tims fina gula tröja. I går kväll efter en andra dag av fantastisk spurtuppgörelse i Touren och med en nordisk seger i form av norrmannen Thor Hushovd var det dock dags. Pick-upen träffade vinyl och jag hoppades att det bara var introt men icke, det här kan vara det värsta jag hört. Tim har helt enkelt koll på hur man ser cool ut på ett skivomslag men sen är det slut. Det här är en kökkenmödding av skickligt överkänsliga gitarrer, atmosfäriskt introspektiva zynthar och flöjtgnidande från helvetet. Eller som någon skriver här, Now what jazz flute - rock god wanna be young guy flute player didn't want to be Tim Weisberg in the 70s? Jag pallade två och en halv låt i hopp om att något bättre skulle komma men nej. Det är nog helt enkelt den sämsta skiva jag äger och på grund av omslaget kan jag inte göra mig av med den. I dag startar Tour de France-klungan i vinmeckat Chablis och cyklisterna rullar i mål i Autun. Det var där Magnus Bäckstedt tog Sveriges hittills enda etappseger i Touren 1998. Synd att han inte är med idag men vi kan alltid trösta oss med att Tim Weisberg inte gjort soundtracket till etappen.