Fågelsång och vattenmassor

Jag gillar ju fortfarande Tintin. Även Månen tur och retur del 1 och 2 fast de inte på något sätt är de album jag tycker bäst om. Men visst känns det väl som att rymdraketdrömmarna, och längtan dit ut, är något som de flesta normalt lämnar bakom sig efter grupparbetena på mellanstadiet? Och så skrattas det lite åt nördarna. Dock inte nu. Nu är det massfascination och Rymdimperiet slår tillbaka. Big time. Jag vill absolut inte dissa vår man i rymden. Att så hårt hålla fast vid en ganska hopplös dröm och sedan få se den förverkligad imponerar onekligen. Men börjar det inte räcka nu? Den här extremt flaggviftande hjälterapporteringen kan faktiskt sluta med att karln knappt hinner landa förrän Bert står där med ett skivkontrakt och texten till Jag är en austronaut och vad som väntar efter det törs jag knappt tänka på...

En helt annan sak. Vad händer om det helt plötsligt blir jättekallt och allt det där vattnet på västkusten fryser? Jag är väldigt glad att jag inte bor i Mölndal idag.