Kritan - Jolo - Hallman

En kille som kallar sig Kritan, som jag gärna hade haft som lärare om jag gått i skolan idag, tipsade om lite böcker i veckan. Dels om den utmärkta Svinalängorna som nog finns på extremt billig pocket under den kommande veckans stora bokrea, köp och läs, och dels om två Jolo. Jag hittade fram till Jolo långt senare än Kritan och har varken läst Någonstans i Sverige eller De tre från Haparanda (men den står i hyllan och väntar) men jag har bland annat läst Amerikafeber, en av de böcker han gjorde ihop med Margareta Sjögren, och eftersom jag tidigare lovat skriva något om ett stycke i den verkar det här vara en bra tidpunkt.

Jag började läsa Amerikafeber på planet första gången jag skulle till USA våren 2000 och det gick så där. Inledningsvis gick det väldigt bra men redan i första kapitlet tog det stopp. Det var så vanvettigt bra att jag inte kom längre. Ni kanske inte alls kommer att bli lika tagna men jag måste ändå få citera något, av det i min mening, kanske bästa i beskrivningsväg som skrivits på svenska. Det är briljant iaktagelseförmåga parat med en språklig känsla som är fantastisk i kapitlet Vi är i Amerika:

Från varje backkrön såg vi sjöar glittra blåa nedanför oss. Ur lönnarnas och ekarnas flammande lummighet av rött och gult stack kyrkspirorna upp. Vi körde fram och steg ur och kunde inte skilja dem från alla kyrkor hemma i Sverige som byggdes i något av Oscar II:s eller Sofias regeringsår.

Det var slätten kring Falköping eller Smålands kyrkbackar. Byggena var jämnåriga och jämnfula med kyrkorna som byggdes i de svenska socknarna på Oscars och Sofias tid. På en minnessten intill kyrkan utanför Centre City i det pastorala, stenfria Småland som är Minnesota stod det:

Din spira Jesus sträckes ut

så långt som dagen hinner.

Vita, svårlästa gravstenar spreds över den gröna kullen ned mot sjön. Det var bara svenska namn, från de första jordade på 1860-talet till dem som kommit dit denna höst.

Och så fortsätter det med bland annat ett möte med en svenskättling som gräver gravar på kyrkogården: Edvin talade en ren och fin småländska. I Sverige hade han aldrig varit. Han var född i gården närmast sjön. Han talade ett språk som inte hörts i Sverige på 75 år.

Resten får ni läsa själva om ni tycker det verkar intressant. Jag skulle bara dessutom i sammanhanget vilja passa på att tipsa om, den som jag tror sorgligt bortglömde, Adolf Hallman. Hallman var en konstnär som blev reporter när han insåg att det var lättare att kränga bilder till tidningsredaktionerna om det följde med en text också. Enligt förordet, av Stig Hansén och Clas Thor, i boken På barer och bakgator var Jolo ett stort fan av Hallman och beundrade dennes förmåga att verkligen till fulländning släntra genom tillvaron, utan riktning, och att därför ha ramlat på så mycket. Jolo har gjort ett urval av Hallmans texter i boken Mest om Paris som jag tyvärr inte har men jag har New York. Den innehåller nästan lika briljanta språkliga bilder som Amerikafeber, det pastorala, stenfria Småland som är Minnesota, men dessutom bilder som den ni ser på fotot som illustrerar den här texten. I stort sett varje bild i den boken skulle vara värd att rama in och sätta på väggen.