Western Skies

Om alla fantastiska artister som någon gång spelat in ljudet av det unga Skottland på ett vykort och skickat det hem till mig skulle leka den där leken där till slut bara en kan sitta kvar på stolen när musiken tystnar skulle jag önska att det var Roddy Frame. Hur mycket jag än gillar Edwyn Collins, Vic Godard eller Go-Betweens, för att bara nämna de några av dem som släppt plattor på Postcard, är det numera vuxne underbarnet Roddy jag inte skulle kunna vara utan. På Western Skies levererar han precis det jag vill ha, och i några bluesiga passager lite mer men jag är avtrubbad efter ett liv med Paul Weller och låter det gärna passera, i form av vackra melodier och en röst som berör. Det är lite svårt att peka på vad det egentligen är som är så bra med Roddy men förmodligen är det att lägstanivån i alla delar är så hög. Det finns bättre, sångare, gitarrister, låtskrivare och textförfattare men få kombinerar så frekvent de där delarna så bra. Om ni inte riktigt tycker att plattan öppnar sig när ni ger den ett välförtjänt försök är ett tips att börja med låt nummer sju Day of reckoning eller tian Worlds in worlds. Roddy har sällan gjort det lätt för sig och här gömmer han två av förra årets bästa vuxna poplåtar ganska långt bak på skivan. Förmodligen är det en del av det som gör honom så älskvärd.