You never can tell

Det känns verkligen i musiken att Ronnie Lane helst ville ha ett enklare liv när han hoppade av popstjärnekarriärens andra framgångsrika band Faces (det första var förstås det med Small före) för att leva farmarliv i Wales, spela in plattor, som nog måste beskrivas som folkrock även om det känns lite futtigt, med tillbakalutat självsväng och turnera med husvagnar, clowner, eldslukare och can-can dansare när andan föll på. Eller bara gå ned på den lokala puben och spela lite med polare som hälsade på på gården som Clapton eller någon annan ur sextiotalets popadel. Tyvärr är det inte alltid så lätt. Problem med gården, turnéer som inte bar sig ekonomiskt och den fruktansvärda sjukdomen MS satte effektiva käppar i hjulet för den långsiktiga lyckan men inte för en fantastisk (om än inte kommersiellt lika framgångsrik) tredje karriär.

Plattorna med gruppnamnet Slim Chance är väldigt värda att äga men frågan är om inte dubbel-cd:n You Never Can Tell - The BBC Sessions är den bästa introduktionen till Ronnie Lanes sena karriär (låt vara i knivskarp konkurrens med Anymore for Anymore och singelsamlingen Kuschty Rye med a- och b-sidor). Det är avlappnad spelglädje, låtar från de första soloplattorna uppblandat med klassiker från hans tidigare karriär med Small Faces All or nothing och Faces Oh la la och covers som Rolling Stones Sweet Virginia och låten som gett den här samlingen dess namn. Jag vet inte riktigt vad som är bäst här just nu men låt 5 och 6 på den första cd:n känns som en mycket bra sammanfattning av den Ronnie Lane jag uppskattar allt mer ”Don’t try and change my mind” och ”One for the road”.