Uti i hundrade år

Ja han lever ju inte i fysisk mening men George Remi, mer känd som Hergé, kommer nog aldrig helt att dö i medvetandet så länge det finns nyfikna småkillar och nostalgiska män. Idag skulle han fyllt 100 år om han inte dött 1983. Jag har som så många andra lagt tillräckligt många timmar på Tintin för att det skulle räckt till en akademisk examen. Plussar ni på med Johan, Lotta och Jocko hade jag kanske kunnat klämma in en praktikplats också. Min tydligaste bild av ett liv med Tintin är från Uppsala. Promenaden över Dombron och sen in i gamla Gillet. Trappan upp till höger och öppna dörren till barnboksbiblioteket. Om jag fortfarande minns rätt var mitt lånenummer 1360. Lånekortet var blekt orange. Rakt fram diskarna för återlämning och utlåning. Bakom dem, man gick vänster, höger och nedför en halvtrappa, lyssningsfåtöljerna. En sida på en skiva och sedan be bibliotekarien att vända. Tomas Bolmes berättarröst och själv följa med i seriealbumet.

Spelfilmen Tintin och de blå apelsinerna såg jag på Sandrews. Den är inte så bra men lite roligt är det att den gjordes. Vi får väl se om Steven Spielberg lyckas bättre med att göra Tintin mänsklig. Förmodligen är det omöjligt att göra Hergés lille journalist rättvisa på vita duken. Han är nog för blank, för lätt att projicera sina egna drömmar på, för att riktigt göra sig porträtterad av skådespelare.



Dessutom lär det bli svårt att fördjupa sig i bakgrunderna på samma sätt som Hergé gjorde i seriealbumen och det är ju en stor del av behållningen med serien. Nyfikenheten, viljan att berätta och lära ut. Om det sen resulterar i att den moderne läsaren googlar Uppsala Domkyrka eller Peterkyrkan i Rom spelar ju mindre roll.