Att inte fika är det nya en slät kopp kaffe

Jag vet inte om ni ibland brukar undra över den där frågespalten i DN på Stan där en mer eller mindre aktuell person får svara på frågor av typen, vilken är din favoritprodukt på Systembolaget, favoritpromenad och så vidare. Jag brukar fundera på hur det går till. Blir de uppringda och måste vara snabbt, eller får de e-mail så de kan tänka efter ordentligt? Hur många får ångest och ber att få ändra sig? En gång, två gånger, kanske tre?

Vilken diktsamling skulle jag själv säga att jag tycker bäst om? Spöar Bodil Malmstens Landet utan lov Paul Anderssons Ett andetag djupt är livet. Skulle jag nämna Lolo Ambles fantastiskt betitlade Jag vet vad det kostar när man får något gratis i den här stan bara för att nästan ingen hört talas om den eller Nils Ferlin för att visa att jag minsann är folklig. Pär Lagerkvist för att visa att jag både kan vara deppig och snobba med att jag inte är rädd för att snobba med det eller Lundells Fruset Guld för att visa samma sak om något slags grabbighet. Ja ni förstår. Det är en väldig tur att jag inte får sådana där frågor.

Allt emellanåt svarar de där personerna som får frågorna, och andra också på andra ställen, på frågan om favoritfik att de inte fikar. De får det alltid att låta som att det gör dem lite finare, lite viktigare, lite upptagnare och kanske är det så. Jag fikar. Lika gärna ensam med en bok eller tidning som tillsammans med vänner eller familj. Kanska gör det mig lite mindre fin, lite mindre upptagen, lite mindre viktig. Det är i så fall bra.


Inget ont om Prag men Herr Alarik fikar helst på ett annat Savoy.