Tiokronorsfestival (skivkonsten #17)

Jag kom faktiskt iväg på Florence Valentin igår. Det var bitvis väldigt bra. Stort leende och en önskan om att vara 18 och få upptäcka ett sådant här band. I så fall hade det kanske kunnat bli dans framme vid scenkanten. Nu blev det en pilsner vid bardisken och nickar med huvudet. Gott så och på vägen hem gick jag in på Mickes som trots att klockan närmade sig midnatt bara precis nått stängningsförberedelserna. Vi växlade några ord om att Åtvidaberg övertagit Sirius plats bland lagen som går upp i Allsvenskan och så bläddrade jag för andra gången samma dag igenom nyinkomna tiokronorsplattor. Tillsammans med eftermiddagsbläddringen resulterade det i sex plattor för sextio spänn. Några gamla bekanta och några helt nya. Ni hittar dem här nedan.

För att ni inte ska tro att Micke förlorat förståndet bör det väl påpekas att konvolutet till Stephen Stills Manassas var både rejält böjt och spräckt i ryggen. Vinylen var dock finfin och framför allt den andra skivsidan med temanamnet The Wilderness väldigt bra. På övriga sidor fanns lite onödigt rockande men här var det bara skönt byrdsbakåtlutat countrystuk för dagens bäst investerade två och femtio. Hade hela plattan varit lika bra hade det varit min dummaste miss på år och dagar att inte ha hört den. Nu var den inte det och det här istället tillsammans med The Dillards Tracks som jag köpte på loppisen i Sumpan i vintras årets fynd i genren.



Huruvida KSMB stod för Kurt Sunes Med Berit eller något mer ekivokt får ni leta svaret på någon annanstans. Klart är att jag sålt deras andra platta Rika barn leka bäst två gånger. En gång på vinyl och en annan gång på cd. Nu är den tillbaka hemma. Omslaget hade en del fula klisterlappar, som krävde lite tålmodigt pillande för att få bort, men vinylen är riktigt fin. Andra sidan låter lite tunn och ofokuserad men på den första som helt domineras av Johan Johanssons låtar är det en helt annan sak. En av de bästa skivsidorna rock den svenska punken gav oss och en föraning om vad som komma skulle komma i Johanssons nästa grupp Strindbergs. Jag kunde fortfarande utan problem ur minnet nynna med i hela texterna till Sex Noll Två och Klockan 8.

Jag har bara hunnit lyssna på första och andra sidan på Pink Floyds The Wall. Den knastrar lite men låter bra. Jag älskade den här skivan i skarven mellan högstadium och gymnasium men har inte lyssnat mycket sen dess. För några år sedan rök den i en rensning. Jag tror att jag lät den symbolisera något inom rocken som jag inte ville veta av. Idag hör jag en del fina akustiska gitarrpartier i de ibland onödigt uppblåsta låtarna och även här kan jag fortfarande mängder av textpartier i huvudet. Jag kanske inte kommer att spela den så jätteofta men säger ändå välkommen tillbaka.

När det gäller Giorgio Moroders Son of my father med den fantastiska hundbilden på omslaget har jag bara hunnit lyssna på titellåten och tillika första spåret. Det avslöjar väl inte riktigt vad han skulle göra längre fram i karriären men det låter lite som att han hoppas ha fått till sin egen Spirit in the sky. En låt som jag förövrigt läst någonstans att upphovsmannen Norman Greenbaum genom smart försäljningsarbete till soundtracks fortfarande lever på.



Jag vet inte om ni minns hur det var 1983 men David Bowie var överallt kändes det som. Med sina båda konserter på Ullevi, med "put on your red shoes", "with gasoline", "my little China girl" och med hela sin katalog av gamla plattor till midprice. Jag var inte övertygad förrän i slutet av sommarlovet när jag för första gången hörde Starman från The rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars på en lägergård strax norr om Orsa i Dalarna. Men därifrån var jag besatt och ville ha allt. En platta som jag missade att köpa då, men jag hade den inspelad på band, var raritetssamlingen Rare med sin konstiga blandning av mer, Ragazzo Solo, Ragazza Sola, och mindre, Young Americans, svåråtkomliga låtar. Nu har den hittat hem.

Utöver att prata Superettan propagerade Micke för en platta med Little Steven också. Han hoppade med pick-upen mellan spåren och även om jag inte håller med om att det är bättre än Springsteen lät det bra. Särskilt för någon som med några öl i kroppen just kommit från en konsert med dels Bruised Springsteen och dels att blåsstint Florence Valentin. Den åkte också med. Idag låter den lite onödigt stabbig men någon festkväll med hög volym gör den förmodligen sig själv mer rättvisa.

It's only tiokronorsfynd but I like it.