Right back where we started from

Familjen har varit på semester. Texten rymmer anteckningar från en vecka och en halv. Fårö via gästfrihet i Kalmar och sen färjan mellan Oskarshamn och Visby. Hyrbil. Det lönar sig att inte ha någon egen på ett år. Vi tankar etanol och kör vilse så vi får se den nedlagda fabriken i Gusum. Ett Sverige satt på undantag. Gusumsskylten står på marken. Fönsterrutorna i de tegelröda väggarna är sönderslagna. När vi passerar Fredrikskans morgonen efter häller regnet ned.



Fårö och prisvärd hyrstuga. Vännerna klara efter sju veckor. Ibland undrar jag om inte läraryrkets baksidor trots allt vägs upp på sommaren. Nu våra tio dagar. Bara jag, L och K. Lata dagar med kallvatten och utedass. Myrorna äger en del av tomten men myggen är närmast obefintliga och lugnet sådär lugnt som bara planlöshet och dagvillhet kan medge. Solen går ned över den lilla sjön på andra sidan fårhagen.



Vi tar en biltur och spanar raukar på västkusten. Digerhuvud ned till Tunguviken. På väg tillbaka massor av bilar vid kyrkan. Poliser och avspärningsband. Bergman begravs. Teleobjektiven är uppställda ute på ängen men snart får han frid.



Kvällar med hemgjorda lammfärsburgare på grillen. Rödvin på box och en flaska bubbel på kylning. Ingen TV, ingen uppkoppling, ingen dagstidning. P1, radiosporten och böcker istället. Tvagning med balja, hink och skopa utanför sovrummet.

Promenadstigar och cykelvägar markerade på en karta. Sex gamla cyklar under en presenning. Två går att använda efter lite pumpning. Mycket rost och enväxlat. Att justera sadelhöjden är bara att glömma men det går att få fast K:s cykelstol med lite lirkande. Grusväg till östkusten. Vi följer vattenlinjen norrut. Mölnor, Friggars och Stora Gasmora. Öppnar och stänger fårhagarnas grindar medan två vikar passeras. Andas in frisk luft blandad med gammal tång som dör på stranden. Kalkstensfyllda hjulspår och mjukt gräs, stugor och bondgårdar med lägen att bli avundsjuk på. Utsikten är inte av den värld adjektiv täcker. Knappt en mil och vi stannar för kaffe, glass och blöjbyte. Därefter inköpsrunda i matbutiken. Gotländsk lammkorv. 80 procent kött. Loppmarknaden är utplockad. Sju kanske åtta kilometer tillbaka på asfalt. Vägrenen är obefintligt men bilisterna hänsynsfulla. Sista kilometern känns den för låga sadeln rejält i lårmusklerna. Dagen efter ännu mer.



Vinden viner runt stugan. Regnet hotar att bryta ut. Kanske mullrar åskan borta vid kusten. Natten innan var stjärnhimlen så hög, stor och klar att det svindlade. Marken tycktes röra sig under fötterna. Vägen från kyrkan till engelska kyrkogården blir smalare och smalare. Väl framme är havet mäktigt svallande. Ett trettiotal sjömän vilar bakom en kätting på Ryssudden. Krimkriget och kolera förde dem hit. Långt hemifrån. Till ett fruktansvärt slut på en vindpinad ö.

En annan natt har dimman dragit in. Molnen går låga och reflekterar blixtar ute till havs. Vi hör inget muller från åskan men hela rummet är upplyst av naturfenomenen.

FMV kommer på besök. Oändlig ödslig sandstrand vid Norsta Auren. Bara runt udden från fyren. Barnen leker i sanden. Vi promenerar med vinden i ryggen. Tillbaka vid stugan. Två små barn i en liten balja. K ställer sig upp för första gången med V och baljan som stöd. Vi sprätter skumpan. Grillar. Glöden är perfekt först när vi ätit färdigt men det blev väldigt gott.



Vi tar en tur till Visby. Går på kullerstensgator som nästan övergivits av semestersverige. Biblioteket är fint. Avhåller mig från frestelsen att blogga. Tio dagar måste jag kunna klara. Läser i UNT att min gamla hyresgäst Johannes Borgegård är föräldraledig i Argentina. Det är olika men även här är värmen tryckande. Vi fikar på ett litet trevligt bok- och musikkafé. Vet tyvärr inte vad det heter men besök det om ni får chansen. Mackorna är goda och prisvärda. Väg 149 tillbaka. Den ska vara vackrare än 148 men det är väl mest en fråga om tycke och smak.

Vi äter lyxmiddag i Fårosund med FMV. Det finns Duplo till barnen och snälla bordsgrannar. Piggvaren är mycket god, vinet förmodligen för fint för mig. Värmen klibbig. Blixtar och får utanför. Vi hinner precis med färjan tillbaka. Enligt livbojarna har den tidigare trafikerat Vaxholm.

Jag hade tagit med mig Laterna Magica men L började läsa innan jag hann. Vi cyklar mot Hammars. Bergman ska ha bott där. Små krokiga vägar. Fårgaller som hjulen studsar över. K skrattar och plötsligt strax innan vägen tar slut den där grinden. Den det letas efter. Den vi hade missat om inte L sagt bara en kurva till sen vänder vi när jag börjat oroa mig för att orka hem. Grinden med sina skyltar. Securitas och varning för hunden. Det känns både lite stort och lite billigt. Ett vad gör vi här? Vi tar ändå upp kameran. Lite senare äter vi äpplen vid en utsikt som nästan var hans.



På kyrkogården ligger blommorna kvar vid gravplatsen. Ingen sten än, bara ett kors som det står Ingmar Bergman på. Platsen är fantastiskt vacker. Bredvid minneslunden längst in i ett hörn vid muren. Sista hälsningar från Dramaten, kollegorna på SF, Fårö kommun, några vänner. Vi behåller kameran i väskan. Kyrkan är väldigt avskalad inuti. Vit, vacker, vi tänder ljus. På en gravsten ett par som dog med 52 år emellan sig. Hur levde han dem? På en annan fritt ur minnet: Här vilar en som älskade livet. Tyvärr var hans kärlek inte besvarad. 31 år. Det är kort för ett liv. Väldigt kort. Bitterheten befogad men så ovanlig att se huggen i sten. På kvällen äter vi ugnspannkaka med skogshallonsylt och dricker mjölk vid perstorpsskivan. Det kan vara en nog så stor matupplevelse.

Ibland när K rör sig oroligt i sömnen och snyftar till. Min hand på hennes mage och med en suck slappnar hon av igen.

Sista hela dagen och det blåser som aldrig förr. Vinden river i taket. På dass är det en tromb i tunnan under mig. Hösten är på väg. Det måste ha varit så oerhört hårt att leva här på vintern innan elektricitet och asfalterade vägar. När höstarna var till för att stapla stenmurar mot vinden, väntan, och verktygsreparation eller klädlappande så länge dagsljuset tillät. Tänker på kyrkogården igen. Alla efternamn som kom igen på gravsten efter gravsten. Släktnärheten måste ha varit absolut nödvändig för överlevnaden. Hur var det att inte passa in här?

Innan vi flyttade ihop var L granne med Alonzo från KSMB och Stockholms Negrer. Varje gång jag gick förbi hans brevinkast kändes det lite stort. Vrålrock. Det var vad han gjorde, idag ledde han Konflikt i P1. Irak genom ett förtydligande filter Ferlin. Det jag hörde genom ljudridåerna K lade ut var bra. Det finns säkert andra sidor. Kanske viktigare men de här behövde belysas. Vår lilla nationella inskränkthet. Vårt glömmande av medmänsklighet bakom linjer på kartpapper och rädsla, rädsla, rädsla. Miljoner på flykt. Inget inbördeskrig. Hundratals döda. Inget inbördeskrig. Dag efter dag. Inget inbördeskrig. Barn som ser söndersprängda människor på vägen till lekplatsen. Inget inbördeskrig. Inget inbördeskrig för då kan de ju få komma hit.

Bob Hansson var på radio igår. Poeten som gått prosa. Jag träffade honom en gång. Ingen stor upplevelse. En typ jag har svårt för. Men han var bra igår. Han ifrågasatte dumma frågor. Han tog sig tid. Han vågade tycka.

Sista kvällen äter vi på Friggars Krog. Maten är bra, utsikten fantastisk, priserna höga och bordsgrannarna lite för dominanta. Mest är det slutet på säsongen. Personalen bråkar om småsaker i köket. En kallar en annan jävla amatör. Det hörs ut på altanen där gästerna sitter...



Hemma igen. Tillbaka där vi startade. Det känns alltid som att det tar så lång tid att åka hem. K var helt vild av lycka. Slet och rev i de cd-skivor hon kommer åt.

----
Senkommen uppdatering. Det var nog inte Alonzo som ledde radioprogrammet utan Mikael Olsson.