Det var nog i ett gammalt nummer av Feber eller möjligen Jörvars Gosskör. Jan Gradvall skrev om soul från Chicago och gjorde mig våldsamt sugen på att få höra Tyrone Davis. Det var före nätet och nog också före den enorma återutgivningsexplosion vi just nu lever i så det var inte så lätt men så småningom (det kan faktiskt ha tagit år, jag minns inte) fick jag tag i en cd-samling. Jag spelade den som en tokig. Idag är ju allt på så många sätt annorlunda. Det mesta finns att köpa eller lyssna på en eller ett par knapptryckningar bort. Till och med för oss som inte laddar ned en massa bland hubbar och annat. Det kan ju ibland kännas som att det där förtar lite av mystiken men å andra sidan öppnar det så många dörrar och bakom varje dörr verkar det finnas en till och en till och en till så jag tänker inte just nu vara en gnällig gammal gubbe. Det är kanon med tillgängligheten, det gäller bara att kunna surfa på vågen så man inte sjunker. Till exempel är det fantastiskt att Tyrone Davis finns på YouTube. Jag skulle ha gett bra mycket för att ha haft tillgång till det här, med kavajväst och dasslockskragsnibbar och allt, när jag läste den där gamla musiktidningen.
Tyrone Davis, en man som verkligen visste vad klockan var slagen. Briljant! Vill minnas att Gradvalls hyllningsartikel till Chicagosoulen stod i sista numret av Jörvars Gosskör.
SvaraRaderaJörvars var det och briljant är ordet för Tyrone.
SvaraRadera