Fars dag ska väl inte vara någon fars?

Det är fars dag idag. Jag fick den bästa presenten av alla. K somnade på mig i förmiddags. Med sin lilla näsa inborrad mellan min hals och haka. Med en suck som nog betyder att hon kände sig trygg. Lite tidigare och lite senare läste jag om fars dag och föräldraledigheten i DN:s söndagsbilaga (jag skulle ha länkat till artiklarna om jag hittat dem härute på nätet men det gör jag inte). Jag är inte helt säker på den nya söndagsbilagan. Jag förstår ju hur de tänkt men jag är inte helt säker på att det är rätt. Men det är en annan sak. Det var ju fars dag jag var inne på. Det känns fortfarande lite märkligt, eller snarare mycket märkligt, att den här dagen gäller mig. Att det är jag som är far. Det stod i DN att 60% av männen fortfarande inte tar ut en enda föräldradag under sina barns första levnadsår. Det stod om att knyta an. Om att papporna, fäderna, farsorna totalt fortfarande tar ut mycket färre dagar än mammorna. Det stod om att släppa taget. Det är väl kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör, med tanke på hur vårt samhälle ser ut, men det känns väldigt sorgligt. Att vi inte kommit längre. Att det fortfarande är så mycket fars över farsornas delaktighet. Men det finns ju ett enkelt sätt att sätta lite fart på det där. Så kom igen nu och individualisera, ni gillar ju individen, föräldraförsäkringen Fredrik, Jan (jag höll på att skriva Lars), Maud och Göran! Ge oss anledning att förändra våra vardagar och vår ekonomier utifrån tanken att papporna ska vara med på lika vilkor. Vem vet på lite sikt kan det kanske rent av leda till bieffekter kring andra villkor som behöver bli mer lika. Säkert är att den presenten skulle leda till fler barn som somnar tryggt ovanpå sina pappor och det spöar slips och tofflor inhandlade av stressade mammor ganska rejält.