Det bara slog mig att jag snart är lika gammal som John Lennon blev. Ett drygt år till så är jag där. Det slog mig att Sean bara var fem när hans pappa sköts och plötsligt ville jag höra den lyckliga hemmapappan John Lennon. Han som spelade in Watching the wheels. Videon finns på YouTube förstås och det är ganska smärtsamt att se de där avspända vardagsbilderna från promenader i Central Park och brödbak i Dakota Building. Det där är ju mitt liv plus världsberömmelse, ekonomiskt oberoende och en möjlighet att dra ut föräldraledigheten till fem år. Det är ju lätt för någon som inte behöver dra in stålar till brödfödan att sjunga att han är nöjd med att titta på hjulen som snurrar men det är värt att tänka på också. Vad vi gör med vår tid och våra möjligheter. Hur vi prioriterar. Fast om man inte känner för det kan man ju bara lyssna på rösten. En av de bästa någonsin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar