Jag spelade skivor på Kalmar Nation i Uppsala under några år i mitten av 90-talet. Det gick från att vara ganska indieinsnöat, första gången jag spelade fick jag skäll för att The Clash med Spanish Bombs inte var indie och lite senare dödade jag dansgolvet totalt med Jams Going Undergrond, men med tiden gick det att spela det mesta. Det hände att jag avslutade kvällarna med Gunnar Wiklunds Nu tändas åter ljusen i min lilla stad eller med att låta dansgolvrökarna gå till klockan slog slut men nästan jämt var det signaturmelodin till John Blund från singeln jag haft sen jag var liten som markerade hemgång (eller väntan på efterfest). Samma melodi som jag hade på en liten speldosa. Jag tänkte nog aldrig på det så förrän jag läste idag att Lennart Swahn dött men han och John Blund var nog kanske mina första idoler utanför familj och vänner. Före Bamse, Snobben, Astrid Lindgrens figurer, Magnus, Brasse och Eva eller Drutten och Jena.
Det var fina år när du spelade skivor. Och jag med. :)
SvaraRaderaJa det var kul men inte så bra för studieresultaten...
SvaraRadera