Det som känns

Jag försöker ju. Verkligen. Vara en lyssnade, förklarande och tydlig förälder. I morse bar jag för första gången en skrikande och fäktande K till förskolan. Över Drakens trottoarer med skorna i handen och en klump lindad med irritation i magen. Det är svårt ibland. Hon ville inte ha byxor, inte tröja, inte strumpor, inte overall. Men hon måste ju. Det var fem grader kallt. Hon är två år. När vi var nästan framme hördes en liten mening mellan skriken och gråten. Hemma med pappa, hemma med pappa. Jag vet inte vad det är för styrka som gör att föräldrar inte bryter ihop av det, vad det är för förståelse för världen som gör att vi bara stannar till för en lugnande kram och sekund innan stegen fortsätter mot förskolan. Innan skriken börjar igen. Fäktandet med armarna och spännandet av ryggen som en båge. Jag vet verkligen inte. Några minuter senare skildes vi helt lugnt. Hon vinkade från förskolelärarens famn och såg ganska nöjd ut. Trygg i en vardaglig rutin. Det skär också lite i hjärtat fast det är bra, bra, bra. Det är bra. Måste vara. Men det som känns.