Regnet duggade över Sturegatan i Sundbyberg. Jag gick till den lilla sushin och tillbaka. Sen hämtmat. Den bärbara slumpade fram Françoise Hardys version av La maison où j'ai grandi, den som i vad jag tror är original heter Il ragazzo della via Gluck och som vi svenskar känner som Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan. Jag ändrade från blanda spår till repetera. Det kändes rätt. Jag mötte kvinnan som pratar för sig själv på vägen dit och en man som gjorde sammalunda på vägen tillbaka. Blommorna sträckte på sig i planteringarna men jag tror att jag sjönk ihop något lite.
Jo, det italienska originalet med Adriano Celentano har jag tittat på många gånger, med nöje, på YouTube. Han står och sjunger, bakom honom står byggjobbare och skyfflar bort resterna av barndomslyckan:
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=1VpjkUnWw38
På nåt sätt är det som med Torsson på svenska. En hyllning till småskalighet och trygghet.
Nu när jag letar upptäcker jag att det finns en till video, där regissören tar ut svängarna ännu mer mot modernismen, men dessvärre missar med lipsyncen...
http://www.youtube.com/watch?v=scv-IicVI0I
Har du sett nån riktig video till Lyckliga gatan? Måste ju finnas.
Tack Per! Letade också efter Lyckliga gatan men hittade inte. Förhoppningsvis vaknar någon som sitter på en fin video (eller en access till ett stort TV-arkiv) snart och lägger ut den för som du skriver så måste det väl finnas.
SvaraRadera