Rapport från en lunchrast

Jag gav mig ut i stormen. Ensam och själv. Kollegorna gick pizza. Fördelen med att de är tröttare är att jag känner mig piggare. Hoppas att det var av miljöhänsyn som flatrökt ål saknades på gårdagens julbord. Gick till Åhlens. Ärtsoppa fanns men pannkakorna var slut. Jag gav mig ut i stormen. Ånyo. Stannade på ett av sunkhaken. Ärtsoppan var ok. Pannkakor fanns. De smakade gammalt stekt ägg. Bordsgrannarna spelade upp en parodi på byggjobbande hantverkare. Bortsett från att det inte var någon parodi. Efteråt upp till Myrorna. Köpte ett par skivor och ett par böcker. På väg tillbaka genom det ymninga snöfallet sjöng Mark Olson för mig. You're time will come/ You have not blossomed yet. Väl på jobbet gjorde jag påste och lockades in i lilla konfen. Jag spelade Wii för första gången. Backhoppning. Fyra misslyckade tumlanden nedför backen innan två hopp satt. Sammanlagt 238 meter. Det är visst godkänt för någon som fortfarande lever i en värld där referenspunkten heter Atari 2600. Tror att jag sträckte något vid höger skulderblad på kuppen. Nu jobb och Memory and Desire med Stephen Duffy & The Lilac Time. Skivan, inte filmen. Vi kan kalla den material för listan med årets bästa återutgivningar, arkivrensningar och boxar. Utanför fönstret har en dragspelsbuss tvärställt sig. det är en studie i kollektiva tillkortakommanden och mänsklig egosim som utspelar sig när bilarna halkar förbi på gångbanan.