Rapport från en lunchrast

Vi gick till stället med det tveksamma namnet Fashion Café och åt en tveksam kycklinggryta med curry. Mitt i ringde telefonen. K babblade på om allt från att hon skulle till bibblan (hon sa även förtydligande biblioteket för att jag säkert skulle förstå), till Herr Nilsson, skruvad isglass och vilka som kommit bort på fjället och hur det kommit tillrätta igen efter ropande av ho-ho. Hon har fått en så ljus telefonröst och plötsligt kändes det i hela kroppen att hon varit borta i två veckor. Två veckor. Jag har aldrig varit ifrån henne eller P så länge förut och fast jag försökte kunde jag inte helt hålla tillbaka tankarna på beslutsfattarnas cyniska politik, på barnen i skyddsrummen, på det nyfödda barnet under pappans rock medan bomberna faller. Jag läste inget i Nu dog du på lunchen men jag gjorde det i går kväll och i morse och jag säger bara att ni bör läsa den. Den är bitvis fruktansvärt jobbig när människor fastnar i smältande asfalt till följd av bombernas eldstorm och bitvis småtråkig när författaren Sven Lindqvist fastnar i beskrivningen av ett par gamla framtidsskildringar för många men mest är den bara väldigt, väldigt, bra, läsvärd, perspektivförskjutande och tankeväckande. Om det hjälper er på traven kan jag skriva att den är spännande som en thriller också. Den borde vara obligatorisk läsning i alla skolor. Det borde Utrota varenda djävel och Terra Nullius också vara.