Måndag i Hornstull

Dimman låg tät över nejden i morse. Vi såg inte SÖS, inte Tantoberget, inte Liljeholmskajen, inte Nybohovshöjden, knappt Högalidskyrkan och fast vi försökte fanns det inte mycket glädje kvar att hämta ur Sirius storseger igår eftermiddag. Vi gick en halvtimme, trekvart före lämningen av K. Tittade på alla privata förskolor och de allmänna allmänningarna. Sen jag och P vidare. Gungning i Högalidsparken. Vi och en till pappa med barn. Annars förskolebarn utan egen gård. Privata på den allmänna. Sen Dellon. En kaffe och en fralla utan något på. Jag läste lite ur Roslund och Hellströms Tre Sekunder. P vinkade till förbipasserande. Några andra gäster illustrerade nationens mentala status. Bara vi kommer ihop oss och förfasar oss över rasisterna är allt annat ok. Allt annat är ok bara det blir mer till mig. Vi flyttade ett bord längre bort men hörde ändå.

Dimman hade lättat och vi gick till biblioteket. Ännu en svensk deckare att fylla tomrummet med. Kallentofts Vårlik, att slösa minuterna på. Vem har sagt att det ska vara lätt. P har en handflata som bara är dubbelt så stor som min halva tumme och på stereon sjunger Ulf Gerhard Lundell: Hör du hur det smäller av tusen fascister som marscherar ner för Stockholms esplanader/Ah hur känns det då att va svensk när du sitter där vid grillen på altanen, och svaret är att det känns förjävligt och mer förlamande än vad jag hade hoppats och trott.