Tisdag i Hornstull

Det är inte personligt, det är inte personligt, det är inte personligt, det saknas bara andra ord för all den där viljan. Ibland måste jag intala mig hårdare än andra gånger. Som i morse när K stod där och gång på gång sa att hon inte tycker om pappa. Hon är bara fyra och hur verbal hon än är måste det få bli så här ibland. Jag intalar mig det men det känns. Som det känns. Fast jag försöker fokusera på att vi hade en toppenbra lämning på förskolan bara kvarten senare. Den försvarslöshet vi kan känna inför våra barn.

Senare på Mickes. Jag och P en stund. Vi skildes från en hundralapp och fick skivorna nedan. Ibland häpnar jag över vad överflödssamhället och det uppdrivna tempot lämnar för fantastiskt vrakgods till oss som på vissa plan opererar utanför tiden. Har ni hört de där Dylan-gospeltolkningarna? När lyssnade ni egentligen senast på Songs for young lovers med bonusspåren? Det är klart att det var Boxerbeat som var Joboxers (med delar av en gammal Subway Sect-upplaga i sättningen) stora stund för oss med grav Dexys-skada men hur bra känns det ändå inte att komplettera singelsamlingen? Tänk att jag inte hade Nature Planned It. Tänk att jag kanske till slut är på väg att börja gilla Japan via den där Smokey-covern vi redan avhandlat och den här dubbelsingeln. Minken, Eartha och Jerry Butler. Jag kommer att älska vinylsinglar till det är dags att göra arvsskifte på dem.



Vi var på Dellon, videobutiken och biblioteket också . Vi är som vi är. Eller jag. Lånade Kjell Erikssons Öppen grav. Det känns som att det är dags för en Uppsala-deckare igen. Köpte senaste Uncut. Vissa av oss faller för Weller-på-omslaget-tricket varje gång. Drack en dubbel macchiato och åt en slät fralla med solrosfrön på. Förutsägbarhet är mitt mellannamn.

Frostrosorna på balkonginglasningen. Frostrosorna på balkonginglasningen. En bättre fotograf kanske hade kunnat göra dem rättvisa men fan vet. K på isen och skridskorna igår. Fjärde gången på två vintrar och för första gången gled hon lite, lite grann istället för att bara trippa, gå och stappla. Kanske bara en decimeter men ändå. P igår när hon utan att ha visat något större intresse alls helt plötsligt två gånger trädde alla ringarna på Brio-clownens smala kropp. De bra stunderna överväger med råge. Det gäller att komma ihåg det. Jag jobbar på det.