Ett bloss för Lena Nyman

Lena Nyman är död. Det känns som ännu en spik i folkhemskistan, som ännu ett steg bort från min uppväxt. Det första jag tänker på är plattan med Karin Boye-tolkningar, det andra låten Ett Bloss För Moster Lillie från Bodil Malmsten-skivan och det tredje jag och L och en teaterkväll i december 2005.



Nära Romeo och Julia. Teater Brunnsgatan 4 känns mest som ett hål i väggen, eller kanske golvet, men vad gör det när de sätter två magnifika svenska skådisar på scen i en version av ett av Shakespeares mest kända dramer och i ett slag visar både att gammal är äldst och att less is more. Erland Josefsson och Lena Nyman sitter ned vid ett långt bord hela föreställningen. De läser ofta innantill från sina manusblad. Erland sluddrar ibland. Lena hakar upp sig någon gång. Det är faktiskt bara något som förstärker framförandet och kärlekshistorien. Jag tror faktiskt aldrig att jag sett Romeo och Julia framföras på scen i något slags helhet förut men det är en väldigt vacker pjäs om kärlek som aldrig riktigt får blomma ut och att se två så pass gamla människor framföra den gjorde åtminstone mig uppmärksammare än vad jag kanske annars skulle varit. Scenografin var briljant i sin lätta lekfullhet med små enkla illustrationer av texten som att en ros reste sig ur bordsytan eller att en dansscen projicerades på väggen snett bakom skådespelarna. Men mest handlar det om texten och om de där rösterna som är så intimt förknippade med svenskt 1900-tal. En stor liten upplevelse.