Mina drömmars stad

Jag gick alltså igår. Promenerade i snålblåsten. På väg tillbaka från lekparken på Liljeholmssidan slog det mig att det var här han först kom vandrande in till staden. Henning Nilsson i Per Anders Fogelströms Stad-serie. Det slog mig att den här trafikapparaten, de här kontorshusen och all den här betongen var vad han skulle fått se i inledningen av den där mäktiga romansviten om den utspelat sig 150 år senare. Allt väntade. Ingen väntade. Orden står på sid 11 i min häftade upplaga från 1960. De gäller Henning. De kunde lika gärna ha gällt staden. 150 år från nu? Det är precis lika omöjligt att tänka sig som att Henning skulle kunnat se bortom ångsluparna, dånet när Nybodatunneln sprängdes fram, hästskjutsarnas skrammel, den skrangliga flottbron av trä och tobakslanden som tog vid efter tullhusen i det huvudstadens bonnvischa vi idag känner som Hornstull.