Gick min sväng (för tre veckor sedan)

P tar sovmorgon. Klockan är åtta och hon låter lite i sängen och rör sig men sover. Jag har suttit här i två timmar. Glömde Elvis-boken på sjätte våningen. Korsord och nian i gammal SvD. Surfade in på Hemnet och den där lägenheten vi drömde om i Uppsala för bara några månader sedan är ute. Vi hade väl redan innan det här hände, innan hjärnblödningen, mer eller mindre bestämt oss för att stanna i Stockholm men det känns lite konstigt. Hade den varit ute i vintras hade vi förmodligen köpt den och kanske haft en flyttkarusell ovanpå det här.

Jag drömde att jag var i Uppsala i natt. Uteserveringarna på Svartbäcksgatan och gågatan lämnade bara någon decimeter för passage i mitten. Jag var irriterad och skulle fram med min cykel. På ett ställe var det helt stopp till följd av krukor med växter och några som satt sig i vägen. En servitris hjälpte mig genom att be två tjejer flytta sig. Det gjorde de men den ena sa något snorkigt. Jag vet inte var det kom ifrån men jag hällde ett glas mjölk över henne. Konstigt nog märkte hon det först när jag lämnat dem bakom mig på baren inne i det gamla stationshuset vid järnvägen och satte mig upp på cykeln intill Bror Hjorts statyfontän. Det hördes ett vrål. Jag vet inte om det betyder något.



Klockan är tio. Jag äter en sen frukost. L är på väg hemifrån. P vilar i sängen. Hon satt i stolen nästan en timme och höll mesta tiden upp huvudet själv, lutade sig bara ibland mot nackstödet. Satt lugnt medan sköterskorna tog prover och kliade sig flera gånger på näsan med höger hand. Hon rör den och armen idag. Verkligen rör den. Det här är inget önsketänkande. Hon lyfter armen och handen från knät, upp till näsan och hon kliar sig. Det känns som ett mirakel och jag ryser längs ryggen nu när jag skriver det. Nu kom L in genom dörren. Det känns som att lite av våren följde med henne.

Jag gick min sväng på kyrkogården efter lunch. Jag har en sväng. Jag gick den med rakare rygg och lättare ben. Jag inser nu hur mycket oro jag tryckt undan kring den där orörliga högerhanden. Hur mycket lättare jag blivit nu när P rör den. De vårstädar på kyrkogården. Gamla löv och kvistar ska bort. Solen var framme och vinden snäll. Jag gick förbi stenar med namn som jag känner, tillräckligt ovanliga för att de med ganska stor säkerhet ska vara släktingar till mina vänner. Jag gick tillbaka och jag höll blicken högre, såg de som är där vi var för en dryg vecka sedan. Paren med tomma ögon och krampaktiga tag om varandra. Jag tänker på hur vi måste ha sett ut i Hagaparken i söndags. Jag tänker på P:s höjda högernäve.

Kanske borde jag oroa mig lika mycket över talet men jag intalar mig att kroppen tar en sak i taget. Att hjärnan tar en sak i taget och att det rent evolutionärt är smartare med ben och armar som funkar. Att flykt och försvar går före kommunikation och att det kommer att dröja långt efter vår uppkopplade tid innan det eventuellt ändras. Det kanske inte har någonting med verkligheten att göra, allt kanske handlar om blodmängd, placering och tryck, men så länge det lugnar tänker jag inte kolla.

Till nästa PAL