Söndag i Hornstull

Jag tittar på de senaste dagarnas PAL-texter och jag tänker att det borde fått plats mer glädje där. Över framstegen. De öppnade ögonen. Den svarande handen. Jag antar att orken inte fanns. Att modet i viss mån saknades. Att det kändes som att glädje fäst på papper eller i ett dokument på en skärm var en risk. Hopp, ja visst, men inte hoppas för mycket.

Det är annat som saknas också. Det eviga ringandet på sköterskorna för att dränet skulle justeras så fort P rört sig. För att dropparna skulle droppa med lagom hastighet. Det och slangarna på sina ställningar som det gällde att akta när vi lyfte henne. Det och oron, oron, oron.

Vi bestämde oss tidigt för att vi hade gjort vad vi kunnat. Att vi hade gjort rätt som åkt till sjukhuset när vi gjorde. Att vi inte hade kunnat göra annorlunda för då hade vi gjort annorlunda. Att vi inte skulle tänka på de där timmarna det tog. Ändå i svaga stunder. Jag satt med henne i famnen och löste Melodikrysset. Hon låg på K:s säng och vilade, på vår säng och vilade, jag höll henne i famnen och telefonpratade med J om att vi skulle få komma en annan dag. Tänk om varje minut var viktig.



Ändå gjorde vi ju rätt. Vi ringde mormor läkaren som sa att vi skulle åka till SÖS eftersom slappheten kunde vara vätskebrist, L åkte dit med P och de röntgade först magen innan de bestämde sig för huvudet och ambulansen for till Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Om inte de kunde se direkt, hur skulle vi ha kunnat göra det? Vi gjorde allt rätt, vi visste det och vi hade bestämt oss för att inte tänka på de där timmarna som gick innan P låg på ett operationsbord, på vad de eventuellt kunde ha betytt. Ändå. Oron, oron, oron.

Jag ser den mellan raderna i de där texterna från de första dagarna på rum 8 på avdelning Q82s. Vi var fortfarande tvungna att hålla en hand bakom hennes nacke som på ett spädbarn när vi lyfte henne. Hon luktade mer sjukhussprit än P när jag lade näsan mot hennes nacke. Det fanns portar i ljumskarna att se upp med vid blöjbytena. Vi hade sett bilderna från magnetröntgen på skärmar i ett litet rum precis utanför vårt BIVA-rum men vi visste nästan ingenting.



Bara att det just där och då gick framåt. Det och att hon hade goda chanser, att hon var i en bra ålder, att det vara bra att fontanellerna inte helt hade stängt sig, att det hade gjort att trycket mot hjärnan inte hade blivit så stort. Att blödningen inte hade tryckt så mycket. På hjärnan. Hjärnan. Hjärnan. Det är inte så konstigt att det inte är glädjen som finns där mellan raderna. Att det är oron. Vi hade ingen aning om då att vi nu skulle befinna oss här. P ligger och sover i sin vagn i tamburen. Vi gick en sväng nyss, handlade. Det är kallt i Hornstull, trots att våren tveklöst är här, så det ska bli fisksoppa till middag. L och K är i Aspudden och kollar djur. Jag hoppas att de inte fryser. Det är skönt att hoppas en sån sak.

Vattenkokaren låter. Jag tänker dricka en kopp te. Jag tänker se ikapp lite snooker på Eurosport Player. Det är första maj där ute men jag märker inte mer av det än vad jag gjorde av att det var sista april i går. Oron kommer aldrig helt att försvinna. Hur skulle den kunna göra det. Den fanns ju där redan innan.

Till nästa PAL