Tröstas till ro (för tre veckor sedan)

Jag var här till 23 i går och tillbaka 06 i morse. Middagen bestod av yoghurt och müsli vid tiotiden. Det är långa dagar men nu när klockan snart är kvart i åtta och solen försiktigt smyger sig in i rummet känns det helt ok. P sover igen. Hon öppnade ögonen, de där stora blå ögonen, för en timme sedan och lyckades se ut som att gasbindelindning under näthätta med hakband är The Fashion Statement Of April 2011.

Hon har dränet kvar men det är också allt. In och utgången i höger ljumske fastnade i sänggallret eller mellan det och mig och slets loss när jag skulle lyfta i henne i går kväll. Hon skrek och grät förstås men jag lyckades trots viss panik larma på rätt sätt och två kompetenta sjuksköterskor fixade omplåstringen på några minuter. Jag hann knappt tänka pulsåder innan P lät sig tröstas till ro i min famn.

Klockan är tio i elva och doktor B har varit här. De har stängt av dränet. Det är fantastiskt men det kom lite som en chock. Jag var så inställd på att det skulle höjas minst en gång till först. Om allt går fortsatt bra tar de bort dränet på söndag. Om allt. Går bra. Doktor B talade om att åka hem men jag kan inte riktigt tänka så långt än. Åka hem.



Om ungefär två månader väntar nästa stora undersökning. Då får de se vad som eventuellt kan göras för att minska risken för att det händer igen. Att P får en ny hjärnblödning. De får se hur de ska göra det de eventuellt kan göra. Klistra. Stråla. Operera. Det är nästan omöjligt att tänka på. Magen blir ett svart hål att falla fritt igenom samtidigt som den drar ihop sig till den allra hårdaste lilla boll som kan tänkas och lite till. Tänk på dränet. Kanske på söndag. Tänk på dränet. Kanske bort. Vänta med om två månader. Gläds. Andas. In. Ut. In. Ut. Andas. Djupt.

Jag försöker koncentrera mig på Elvis-boken. Det går inte. Jag försöker låta bli att tänka. Det går inte. Jag har aldrig tidigare varit med om att glädje och skräck legat så nära varandra. Vad händer om? Om inte? Alla dessa förlamande frågor och fåfänga förhoppningar om svar. Om visshet. Ingen vet. Allt är så mycket bättre än för en vecka sedan men ändå handlar det bara om hopp. Om avgrunden som kan öppna sig igen och hoppet. Om att våga hoppas.

I andra halvan av rummet vi delar sitter en tonårsflicka och gråter så tyst hon kan medan hennes mamma viskar intill. Jag vet inte vad det är för fel. Hon har varit här ett par dygn och i går hade hon kompisar på besök. Jag vet inte. Kanske hann oron ikapp? Kanske har hon ont? Kanske släppte chocken? Hon gråter och snörvlar så tyst och försiktigt hon kan. Nu kommer bokvagnen. Hon tar sig samman. Nu kommer läkarna in. Hon tar sig samman.

Till nästa PAL