Kvinnan mitt emot mig på tunnelbanan. Hon har rött hår och vit stickad mössa. Möjligen virkad. Hon har en finne precis vid högra näsvingen. Kanske två. Naglarna är välskötta. Omålade. Inte för långa men tillräckligt för att visa att hon inte jobbar med händerna. Åtminstone inte mer än med att svara i telefon och knappa på ett tangentbod. Hon blundar avslappnat men jag är ganska säker på att hon skulle vilja bita dem ned till nagelbanden.
För några veckor sedan stod jag inne i hattbutiken, inne på hattbutiken, inuti hattbutiken, på Götgatan. Det var före pop quizet, innan pop quizet, inför pop quizet, men efter klippningen. Jag frös och provade, prövade, kepsar. Gubbmodellen. Sådana som min farfar bar med självklarhet. Jag är 42 år men kände mig mer utklädd än i den hatt, den blåa som jag någonstans hoppades skulle få mig att se ut som Humphrey Bogart, jag bar i ettan, eller tvåan, eller trean, på gymnasiet. I dag på bussen stod jag bakom en kvinna vid dörrarna när jag skulle stiga av. Vid Fridhemsplan. Hon hade en svart basker. Skulle det kunna kännas mindre utklätt? Det gjorde det på samma gymnasium.
Vid Vreten steg en man av. Jag såg honom i mittgången. Han var väldigt välklädd. Möjligen hade man kunnat invända att det hade varit ännu snyggare om den där, enligt tidens räddhågade mode, höftkorta rocken varit lårkort eller rent av räckt honom till knäna. Men ändå. Väldigt stilig. Jag tänkte att det var modigt. Sen insåg jag att han förstås sett Mad Men. Den där TV-serien jag inte sett. Den där hårfina gränsen mellan mod och ängslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar