Jag stod vid bussshållplatsen i morse och det slog mig att det bara är en vecka kvar nu. Om en vecka ska fransmannen och de svenska experterna gå in i ljumsken på P och söka sig upp till hjärnan för att försöka göra det de ska försöka göra. Jag har känt mig förvånadsvärt lugn den senaste tiden, inte oroat mig särskilt mycket alls. Jag antar att det är någon form av försvar. Att det är det som gör att vi oroar oss mer för om P ska vara tillräckligt osnorig för att sövas än inför själva ingreppet de ska göra.
Samtidigt slår det till ibland. Med den fullaste av krafter. Hon kan dö. Hon kan få en hjärnskada. Och det kan hon ju utan ingreppet också. Risken är större. Jag vet. Jag vet, jag vet, jag vet. Men hon är däruppe i norr med sin mor och syster. Är hos mormor för att inte utsättas för lika mycket bakterier och baciller som hon skulle möta på förskolan. Hon är däruppe och enligt rapporterna frågar hon mycket efter pappa. Efter mig. Hon saknar mig. Jag saknar henne. Jag kan inte föreställa mig hur mycket jag skulle sakna henne om något händer.
Till nästa PAL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar