Låt de brustna hjärtana älska igen

Ok jag kanske överdriver lite. Kanske tar i en smula. Men jag stod i duschen tidigare i dag. Såg ut genom fönstret mot Tantoberget. Blötsnön bredde ut sig över sluttningarna. Lade sig till ro i skrevorna. Från vardagsrummet dånade The River. Bruce Springsteens dubbel från 1980. Jag köpte den i veckan. 10 spänn på Mickes. Det var en återkomst. En hemkomst. Jag sålde min vinyl när jag köpte den på cd. 15-20 år sedan. Vissa saker är menade att höras som de är menade att höras. Det är verkligen fyra skivsidor. Genialt ordnade.

Jag tänkte på att jag utsåg Style Councils Our Favourite Shop till det perfekta soundtracket till den senaste valrörelsen. Jag hörde Independence Day, jag hörde Point Blank. Jag tänkte att ingen annan skiva är så mycket Sverige december 2011 som just The River. Nej inte ens Parker Lewis Pengar & Leenden.

Den där uppgivenheten, rotlösheten och framtidsskräcken parad med de få små storslagna drömmar som finns kvar och längtan efter något annat. Alltid längtan efter något annat. Något större. Något förlorat. Något som inte riktigt låter sig formuleras hur mycket man än tar i. En känsla av samhörighet och sammanhang kanske. En som inget leende, ingen förälskelse i världen, en som inte alla pengar som finns, en som inte alla vägar ut som väntar på bilen med den rusande motorn kan hjälpa oss att rymma ifrån för evigt.

Born to run. Javisst men när du sprungit dig trött. Born to belong. Tillhörighet. Tillhörigheten. Vad ger ni mig för den?

Springsteen sjöng "Let the broken hearted love again" vinylen knäppte till och det gick en rysning nedför min ryggrad. Det fanns liv just där. Hopp. Kanske bara den där sista knutna näven i fallet men en knuten näve lika fullt.

Snön har redan regnat bort på Tantoberget. Julgranen på toppen svajar i vintervinden.