Jag älskar förstås låten. Jag älskar förstås Van Morrisons 70-tal. Snudd på förbehållslöst. I bägge fallen. Här älskar jag dessutom de inklippta bilderna. Av Van som åker bil genom gator där livet till synes dragit förbi, av Van som promenerar, av Van som går på restaurang. Av den korte buttre med polisongerna och rösten. Alltid rösten. Den som kan få haka upp sig på vilken rad den vill och gå in i ett patenterat upprepande efter som det alltid fungerar. Åtminstone gjorde det det på 70-talet. Och en bra bit in på 80-talet. Ibland senare också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar