Som en sorg och en glädje. Som en oro som inte lyfter och heller inte riktigt landar. Som en tidig tidsdagsmorgon på Hornsgatan i mars. Som insidan av ett himmelskt helvetestivoli. Som djupaste förnedring och en ljusblixt rakt genom mörkret innan det åter sluter sig. Som ett skratt som inte vet var det kommer ifrån eller varför. Som ett hopp om något mer och en insikt om motsatsen. Så. I den mån det alls låter formulera sig. Så. Och sen rösten. Rysningen rakt genom kroppen vid de där första sångviskade orden. Innan allt svängde någon annanstans. Leendet när han gick av scenen innan extranumren. Bra eller dåligt? Det är bortom det. Långt bortom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar