Skönaste stjärnprydda gäng

Sitter hemma. Hostar. Hackar. Nyser. Fryser. Läser. Och plötsligt är det inte förkylningen som gör huvudet tungt. Åtminstone inte bara. Det är situationen. För bandyn. För fotbollen. Står jag på balkongen och sträcker ut huvudet ser jag taket på Kungsholmens Gymnasium. En liten Upplandsglimt för en som lever i förskingringens Sörmland här i Hornstull. Det där brukar glädja mig, men i dag. Efter de här senaste rapporterna från sportens tillvaro i Lärdomsstaden. Jag vet inte. För några veckor sedan sa K en sak till mig. Ett tidigt fadersuppror måhända. Eller ett test av att vår kärlek tål vad som helst. "Pappa, om Sirius och Reimersholme möts, då håller jag på Reimers.". Jag skakade av mig det med att det inte är särskilt troligt att vi möts. Med att det är en nyfunnen kärlek till klubben hon tränar med som går över. Med att femåringar alltid vill testa gränser. Tröstade mig med att hon redan samma kväll sjöng Sirius-sånger igen som vanligt. Med hur glad hon blev när Sirius-tjejerna vann senast och hur upprörd när killarna förlorade. Fast i dag känns det tyvärr som att den största trösten ligger i det där hon sa: "då håller jag på Reimers.". I den frid som det uttalandet tycks rymma. Kämpa på, svart och blå.