Dramatiskt med herr Alarik

Snön låg nog fortfarande. L berättade att hon köpt biljetter. Fanny och Alexander. På Dramaten. Då kändes det väldigt långt bort och väldigt kul. I torsdags var det dags. Jag var inte helt upplagd. Det hade varit en sådan där dag som det blir ibland. En sådan när det skär sig med barnen. När det känns som att sommarlov och semestrar pågått väl länge. En när det där lilla, lilla slitaget huden borde klara river upp sår. Inte ens en tur till Stadsmissionen vid Odenplan där jag äntligen hittade Monica Zetterlunds Du mitt liv på singel och även fick tag på Stevie Wonders Heaven help us all i samma format kunde helt höja mitt humör. Två bra serieromaner av Mats Jonsson och en Ian Dury-biografi räckte inte heller till. Jag var inte upplagd. Trodde att jag skulle somna. Fast jag sett filmen så många gånger och verkligen var nyfiken på hur de skulle lyckas överföra något så storslaget till en teaterscen. Jag oroade mig i onödan. Jag var inte ens nära att somna. Inget grus i ögat. Inte så mycket som en minigäspning. Fyra timmar till trots inklusive pausen. Det var en fantastiskt bra uppsättning. Jag säger det trots en liten, liten reservation för kommissarien på slutet. En fantastisk uppsättning. Inte minst från andra raden. Om ni har chansen att se den, ta vara på chansen.