fredag 21 september 2012

Förälska mig lite igen

Ibland tror jag att jag gillar tanken på att jag läser Svente Foerster mer än vad jag gillar att läsa Svante Foerster. Ibland är jag dock övertygad om att det inte är så. Han kan fara iväg något så alldeles otroligt. I utvikningar som är bihandlingar som är historielektioner som är renaste svammel och ordlek. Han får ibland Baron von Münchhausens skrönor att framstå som återhållna och sakligt framställda underdrifter och emellanåt måste jag lägga boken ifrån mig för att inte drunkna i floden av ord, associationer och allt detta flödande, flöde, från floden, som virvlar och stänker.

Men jag gillar det. Det är en så stor kontrast till så mycket som skrivs och publiceras i dag. Som jag förvisso också gillar. Om man vill kan man säga att Förälska mig! precis som Karolina Ramqvists just utlästa Alltings början är en uppdatering av Hjalmar Söderbergs Förvillelser. Det är mycket Stockholm. Mycket relation. Mycket närhet, eller önskan om, över avstånd som är både stora och små. Mycket mer eller mindre förtäckta drömmar om en kärlek som övervinner allt och lika mycket ett avståndstagande från all den där traditionella bilden av vad kärleken är och förväntas vara. Tror jag. Kanske svamlar jag bara.

Och sen är det de där små samtalen. Mötena mellan männsikor. Som här nedan. En del av en beställning på en krog. Ständigt dessa krogar.

- Jag tänker gå härifrån i bätttre skick än vad jag kom så därför ber jag att som ingress få hemställa om sex centiliter konjak och en grappo och lite is.
- Konjak och grappo?
- Konjak och grappo.
- Jag trodde att jag hörde fel.
- Folk tror ofta det. Det är en snäll liten grogg som smakar plommonsoppa med en liten tillsats av estnisk mäsk. Den är resultatet av en fraternisering, om liderlig och förströdd, mellan konjak och sockerdricka och gin och grappo.
- Och den smakar som plommon? Om hösten?
- Plommon på marken. Ännu lysande av den sommar som gått. Fuktade av dagg. Gräset doftar som gamla humlor.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar