Allt gick så bra (för 3 månader sedan)

Fast man vet är det lite som en smäll. Fast jag visste är det lite som att ett tomrum öppnar sig. De ringde nyss. Jag låg på soffan. Läste. Roslund och Hellströms senaste. Det ringde. Jag hann inte svara. Sen hos L. Vi hann inte svara då heller. Sen på min igen. Det var från sjukhuset. Astrid Lindgren.

Det var som det är. Provresultatet. Som det är. Som det ser ut. De vill stänga mer. Utifrån magnetröntgen. Utifrån bilderna. Det de ser. Det som är.

Precis två veckor sedan vi var där. Jag och P. Kollade att hon var frisk nog för att sövas, Allt gick så bra. Så mycket bättre. Inga sammanbrott. Ingen gråt. Hon lät sig mätas. Hon steg själv upp på vågen. Lät sig lyssnas på och kännas på. Var så nöjd sedan. Med att hon varit hos doktorn.

Fredagen sen. En och en halv vecka sedan. Nu när jag skriver. Inte när ni läser. Det gick också så bra. Fastan. Infarten som sattes. Utan tårar och napp. Utan svettiga föräldrar. Det tog två timmar. MR. Magnetröntgen. De hade sagt drygt en. Sista halvtimmen. Den. Tankarna som hinner fara genom hjärnan. Innan de ringde. Sa att det gått bra. Att hon var på uppvaket. Sista halvtimmen. Den. Är inget mot vad som väntar. Fast det inte gick att föreställa sig då vet jag att det är så. Nu. 

I oktober. Eller november. En ny kärlröntgen. Kanske embolisering. Det där vi kallar limning. Inne i blodkärlen. I hennes hjärna. P. Hon som fick en röd bil i morse. Hon som glädjestrålande kom in med nyplockade smultron. Hon som vek sig över mig där jag låg i soffan och sa pappa.

Fast jag visste. Fast jag vet. En smäll. Ett tomrum som öppnar sig.