P stod framför mig i går kväll och höll upp tre fingrar så som bara hon gör. Tummen, pekfingret och långfingret. Så fyller jag. Det var vad hon sa. Ja tre år fyller du. Sa jag. Det är en liten ritual. Vi har hållit på med den i månader. Men den här gången öppnade sig ett schakt i mitt inre, och fast jag svarade som jag ska, och fast jag log som jag ska, så föll jag också rakt ned i det.
Vi har fått tiden nu. För tre dagar sedan. Tiden. Den som rör sig och den som står stilla. Det är dags igen. Angiografi. Den är knappt en månad bort. Angiografin. Den kommer en vecka före hennes födelsedag. En vecka innan hon ska fylla de där tre åren. Då ska de gå in i hennes ljumske. Igen. Följa blodådern upp genom kroppen. Förhoppningsvis nå hjärnan och kärlen de vill. Förhoppningsvis kunna klistra igen vad de tror sig vilja klistra igen. Förhoppningsvis kunna dra sig ur igen hela vägen tillbaka utan att något som inte ska inträffa inträffar.
Det måste ju göras. Precis som det måst göras förr. Det andra är värre. Jag vet, jag vet, jag vet, jag vet, jag vet. Men det förtar inte rädslan. Schakt öppnar sig. Jag faller. Födelsedagen. Ska vi bjuda in till den? Ska vi låta bli? K fyller två dagar innan. Hon fick inget kalas när hon fyllde tre eftersom P skulle födas. Och nu. Nu ska P överleva. Det är det hon måste göra. Måste. Måste. Måste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar