På jobbet bakom mig ligger senaste numret av Journalisten. Journalistförbundets tidning. I toppen på förstasidan en mening. "Betydelsen av journalistik är enorm, vårt ansvar är stort."
I hissen upp tittar jag på DN:s framsida. Den stora nyhetrubriken är "Hon slipper kämpa för sin sjukersättning". Lite längre ned står det "Ändå är det i dag mindre än var tredje, som nekas ersättning, enligt statistik som tagits fram åt DN." Och det är klart att det är bra att det inte som vid det värsta datumet är fler än hälften men ändå. Men ändå. I min värld. Det är mer än var fjärde som nekas.
En annan text. På samma sida. "Inkomstklyftan ökar kraftigt" säger rubriken. Jag hade nog dragit på den istället som huvudnyhet. Istället för att dämpa den lite med glädjen hos en mamma som (fullt rimligt) kan ligga i sin specialanpassade soffa med barnen. Och jag hade (hoppas jag) aldrig släppt igenom den där sista meningen i puffen. "En bidragande orsak är jobbeskatteavdraget som lett till att det lönar sig allt bättre att jobba jämfört med att vara arbetslös eller sjukskriven." Som att det någonsin lönat sig att vara arbetslös eller sjukskriven. Lönat sig. Som att utförsäkringarna inte fanns. Inte finns. Inte var en del i allt det här. Som om det inte finns männsikor som vill att klyftorna ska öka.
Innan Alakoski läste jag Ingenbarnsland. Om att växa upp i svensk förort. Med fel bakgrund och fel förutsättningar. Jag tänker på reportageböcker jag läst från Thatchers Storbritannien. På nedmontering parad med språkglidning. På vad den gör med våra tankar och de mindre lyckligt lottades liv.
Jag tänker på kvinnan i trappen. Hon som satt där varje morgon förra vintern. Hon som inte synts till den här. Jag undrar var hon är. Om hon är. Jag undrar om hon någonsin vågade äta den där smörgåsen. Om hon var rädd att den var förgiftad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar