Västerbromorgon

I morse. Jag gick över Västerbron. Från Hornstullshållet. Innan hade jag lämnat mina barn på förskola och skola. Hört dem sjunga om mössen som ska fira jul. Sett de uppskattande blickarna och leendena från andra morgonpromenerande. Jag stannade längst upp. Sisådär 30 meter över vattnet. Läste på skylten. Sveriges längsta bågbro i stål. Uppförd på 30-talet. Namnen på konstruktörerna. Inga på arbetarna. Jag tänkte igen att jag ska läsa Josef Kjellgrens Människor kring en bro. Jag såg mig omkring. I mitten lyktorna och mitträcket. Sen bilarna och bussarna. De kollektivt resande och de som sitter själva vid en ratt. Utanför dem. Andra räcken och så cykelbanan. De som ska söderut på den västra och de som ska norrut på den östra. Aldrig har jag sett någon cykla på fel bana. Jag stod där på gränsen mellan Uppland och Södermanland. På gångbanan. De gående längst ut. Jag såg låsen på räcket. De sitter på den västra sidan också numer. Fast flest på den östra. Hänglåsen som symbol för förhållanden som ska hålla. Som om kärleken kunde låsas fast eller in. Kanske ligger nycklarna där nere under den mörka, svarta, krusade vattenyttan. Rostar så långsamt som rostfritt rostar. Jag såg de nya räckena också. De ovanpå de gamla. De som ska stoppa impulsen att hoppa. Göra det ogörbara, som ändå görs, lite mer ogörbart. Jag fortsatte över. Hann precis med fyrans buss vid Västerbroplan.