Läser Larry Slomans "On the road with Bob Dylan" på tunnelbanan. Det är 1975 och Dylan är tillbaka i New York. Han hänger där han hängde när han först kom dit. Det gamla gardet är på plats men också ett nyare med Patti Smith som en företrädare. I boken kämpar de just nu med omtagningarna av Hurricane efter att någon uppmärksammat ett textfel i den första magiska inspelningen. Det är vekligen som att vara där i New York-natten. "OK, let's do just one more. I might just fade away. I mean we can do it seventy-five times but I just want to get it out on the streets." Det är som att läsa en film. Precis som låten är som en film. Vilket nogsamt påpekas i boken. Öppningsraden som blivit rubrik här ovan. Alla bilderna som sen rullas ut. Så pass att den faktiskt är en film upptäckte jag nu när jag letade ljudillustration åt er på nätet. Boken kostade för övrigt 20 spänn på Myrorna. Väl investerade pengar om jag så skulle avbryta läsningen här på sid 37. Det lär knappast ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar