Hösten närmar sig city

Det är visst någon som är tillbaka. Men vi får ta allt det där andra senare. Det som hänt och inte hänt.

I morse på väg till tunnelbanan. En man som rastar sin hund. Ser ut som vem som helst som skyndat ut en snabbis innan morgonbestyren i hemmet ska fortsätta. Han pekar på en annan som sover på marken. Säger rakt ut i luften. Är det här det mångkulturella Sverige? Muttrar något och sedan kommer ett aggressivt. Men sova här går bra va? Sen vänder han sig så häftigt att vi nästan krockar. Jag väjer. Jag väjer. Jag säger. Ingenting. Men jag tittar på byltet som sover där. En människa. Utan nästan någonting. Men en människa. Med liv. Med vilja att leva trots detta nästan ingenting.

I telefonen läser jag senaste nytt. Hundratals flyktingar har drunknat. Igen. I medelhavet. Drunknat. Människor. Som du. Som jag. Ändå säger jag ingenting till den hätske mannen som gått hem till sin lägenhet. Som kanske gör sig redo för att gå till jobbet. Hundratals människor. Drunknade. Med vatten i lungorna. När de väl plockas upp är de döda. Människorna. Medierna skriver flyktingar, eller ännu värre migranter. Avhumanisering svart på vitt. Statistik av liv. Människor. Som du, som jag, som den hätske mannen eller den som sover på marken. Med släktingar, vänner, drömmar och hopp om ett bättre liv. Ett liv.

Om vi byter ut flyktingar mot människor. Medelhavet mot Östersjön. Hundratals drunknade. Och det bara fortsätter. Vi hade haft helikoptrar i skytteltrafik, båtar hade ändrat kurs, ytbärgare, räddningsflottar, haverikommission, flaggor på halv stång och minnesstenar. Människor. Som du och jag. Drunknade. I Medelhavet. Igen och igen. Gång på gång.

Vid tunnelbanan har någon satt upp en hink. Panthjälpen. Jag hinner inte läsa hela lappen om vad det är men jag hinner fotografera den. Jag undrar lite vad det säger om mig.