Passion är inget ordinärt ord

Ok jag erkänner att jag förstås är väldigt sugen på att läsa Elvis Costellos självbiografi (och till skillnad från Morrisseys, Lemmys eller Peo Thyrens lär jag inte lägga ned den efter en tredjedel). Inte minst efter att ha läst det där avsnittet någon tidning (The Guardian?) bjussade på härom dagen. Eller Rolling Stone-artikeln  någon vi en gång (och kanske fortfarande ibland) kallade Vinlusen pekade mig mot i dag. Costello. Jag uppkallade ju faktiskt ett husdjur efter honom en gång. Jag tänker inte ens vänta på pocketutgåvan. Jag kommer att lägga Peter Guralnicks Careless Love - The unmaking of Elvis Presley åt sidan the minute jag får Unfaithful Music & Disappearing Ink i min hand. Men i väntan på det kan jag inte nog, om ni nu gillar britter med glasögon som någon gång var en del av bryggan mellan pub och punk men också tog allt vidare, och det gör ni nog om ni läst såhär långt, rekommendera en liten text där Graham Parker berättar om sina favoritplattor. Det är möjligtvis något jag borde hålla för mig själv men jag fick rysningar längs hela ryggraden några gånger under läsningen av den.

Det är dags nu Mississippi (Låttips #216)

Fredag förmiddag. Höstsolen skiner. Morgonen med barnen var bra. Jobbet tuffar på. Helgen närmar sig. Och sen tänker man på omvärlden. Både den nära och den större längre bort. Den del av mänskligheten som gör allt för att vara mindre mänsklig. Dag för dag. Men så har Steve Earle släppt en ny låt. Kommer hit snart gör han också. Spelningen på Lollipop och den han gjorde på Münchenbryggeriet (med Buddy och Julie Miller i bandet) i samband med El Corazon-plattan (jag fick banne mig gåshud bara av att läsa setlisten just nu) ligger bägge högt på min personliga best of lista över konserter. Har tyvärr också sett honom när det blivit för mycket tungrumpat harvande gubbrock. Men kanske borde jag gå ändå. Fast först skulle vi ju lyssna på nya låten. Det är dags nu.
 

Kulor saknar ögon (Soul Monday #53)

Jag blev påmind om den här i en socialamediertråd för några veckor sedan men när jag skulle spela den hemma var min singel spårlöst försvunnen. Nu är det återfunnen. Eddie och Ernie hade helt enkelt smugit sig in mellan några singlar med First Choice och fastnat.

 

The Sound of Young at Heart Scotland

Bluebells. Vilket älskvärt litet band det var ändå. Och trots det ett som aldrig riktigt varit mina stora favoriter. Glädjande därför när en koll i singelskåpet och på Discogs visade att jag i stort sett har de sjuor de gjorde. Intressant också att demoplattan som kom för ett tag sedan inte hittat in i diskografin där än. Eller jo där var den visst, den låg bara under samlingar. Tänk om Discogs hade funnits när jag började intressera mig för skivor. Varför just detta just nu undrar ni kanske. Ingen särskilt anledning mer än att Exile on Twee Street snurrade i går när jag lade pussel med femåringen och kompis. Ja och för att jag ville sätta rubriken där uppe. En snabb googling antyder faktiskt att den inte använts tidigare. Åtminstone inte i digital form. Fast det verkar onekligen osannolikt. Bluebells låg ju visserligen inte på Postcard Records (som, nu rynkar de flesta läsare här på näsan och suckar vi vet, hade sloganen The Sound of Young Scotland som, nu kniper de ihop ögonen också, var en parafras på Motowns The Sound of Young America) men de var från Skottland och fick till en topp 10 hit med låten Young at Heart 1984 (och senare en listetta när den ett decennium senare användes i en TV-reklam). Ja om vi ska lita på Wikipedia alltså. Som även låter mig veta att Bananarama släppte låten först. Jag ska leta reda på deras version nu.

Ska det göras ska det göras ordentligt

Kommer ni ihåg när jag kallade Lundells 14 cd tunga skåprensning Under Vulkanen för en mastodontutgåva, ett påhopp, ett övertramp, ett vansinnesdåd? I dag läser jag att det är dags igen. Till hösten kommer, ligg ned och andas djupt i en papperspåse, en box med 68 cd. Allt karln spelat in under alla år utlovas. En rejäl fysisk bräsch mot det digitala molnet som han själv skriver. Ja jösses. Jag skrattade så jag nästan grät men jag älskar det också. Och undrar en smula hur mycket kalaset kommer att gå loss på. Tänk om de kunde pressa den på vinyl också. För pojkarna längst bak vid skivsamlarhyllan.

Hösten närmar sig city

Det är visst någon som är tillbaka. Men vi får ta allt det där andra senare. Det som hänt och inte hänt.

I morse på väg till tunnelbanan. En man som rastar sin hund. Ser ut som vem som helst som skyndat ut en snabbis innan morgonbestyren i hemmet ska fortsätta. Han pekar på en annan som sover på marken. Säger rakt ut i luften. Är det här det mångkulturella Sverige? Muttrar något och sedan kommer ett aggressivt. Men sova här går bra va? Sen vänder han sig så häftigt att vi nästan krockar. Jag väjer. Jag väjer. Jag säger. Ingenting. Men jag tittar på byltet som sover där. En människa. Utan nästan någonting. Men en människa. Med liv. Med vilja att leva trots detta nästan ingenting.

I telefonen läser jag senaste nytt. Hundratals flyktingar har drunknat. Igen. I medelhavet. Drunknat. Människor. Som du. Som jag. Ändå säger jag ingenting till den hätske mannen som gått hem till sin lägenhet. Som kanske gör sig redo för att gå till jobbet. Hundratals människor. Drunknade. Med vatten i lungorna. När de väl plockas upp är de döda. Människorna. Medierna skriver flyktingar, eller ännu värre migranter. Avhumanisering svart på vitt. Statistik av liv. Människor. Som du, som jag, som den hätske mannen eller den som sover på marken. Med släktingar, vänner, drömmar och hopp om ett bättre liv. Ett liv.

Om vi byter ut flyktingar mot människor. Medelhavet mot Östersjön. Hundratals drunknade. Och det bara fortsätter. Vi hade haft helikoptrar i skytteltrafik, båtar hade ändrat kurs, ytbärgare, räddningsflottar, haverikommission, flaggor på halv stång och minnesstenar. Människor. Som du och jag. Drunknade. I Medelhavet. Igen och igen. Gång på gång.

Vid tunnelbanan har någon satt upp en hink. Panthjälpen. Jag hinner inte läsa hela lappen om vad det är men jag hinner fotografera den. Jag undrar lite vad det säger om mig.

Ta det lugnt och må bra (Låttips #215)

Herr Alarik gör ett litet avbrott i Tour de France-tittandet för att uppmärksamma er på att Lindens andra platta är här. Helt oannonserat. Ja jag hade åtminstone missat det. Och då spelade jag ändå den förra bara härom dagen. Finfin vemodspop är det. Men det visste ni ju förstås redan. Du som vill provlyssna hela plattan klickar på länken som du just läste förbi. Nu är det strax dags för cyklisterna att ta sig an årets första riktiga berg. Bra eftermiddag det här.
 

Den ointresserade mördaren

Har inte börjat läsa än men är den bara hälften så bra som titeln och omslagsdesignen antyder så kan den här deckaren från 1948 mycket väl vara sommarens största litterära loppisfynd.

Nu händer det grejer med tjejer

Snart fotbolls-VM i Kanada (jo jag vet att det finns påbud om att det ska skrivas på annat sätt men jag är varken sändande kanal eller så pigg på förkortningen i dagarna) och helt plötsligt kommer bud om att det händer saker. Positiva. Det ska säljas samlaralbum till VM. Till hösten ska den som roas av spel i TV-apparat eller dator kunna välja att spela med spelare som inte är av det gamla vanliga könet. En mig närstående åttaåring var både lättad och glad i går kväll. Hon pratar ofta om att saker är orättvisa. Ibland kan det driva mig till vansinne men i det här specifika fallet är jag med henne till 100%. Och nu alltså en öppning i orättvisemuren. Kanske står det trots allt 2015 i kalendern. Kanske hade den här texten tillsammans med många andra trots allt någon liten effekt. Vi kollade på trailern till spelet i går kväll. Jag kan tycka att det är jobbigt med all den här köpstressen och idolfixeringen men hennes ögon lyste när hon såg rakt in i en lite mer inkluderande framtid.

Herr Alarik och havet

Det är väl kanske ett tag kvar tills jag blir den gamle men havet är förstås alltid havet. Vågor som slår, solstrålar som bryts, vinden som viner. En betongbrygga och längst där ute ser man just inget annat. Ett andningshål, en respit, ett perspektiv, eller flera, på tillvaron. En kort stund av inget annat.

En liten titt på Herr Alariks tisdagskväll

Fick precis mp3:orna med Granite Shores kommande album Once More From The Top i mailen efter att ha beställt vinylen och måste bara tipsa om ett inköp om någon gillar pop/rock som både viskar och tar i från tårna. Som varken värjer för det svåra i det enkla eller räds det storslagna. Som vågar vara vuxen. En temaskiva om en musikbransch i förändring, no less. Utgiven av entusiasterna på lilla Occultation som även släppt plattor med  marginalhjältar som Wild Swans, June Brides och Distractions (för att nämna några). Som så många småbolag går de ekonomiskt på knäna, ironiskt nog pressade av det  uppsving för vinylen som de kämpat för, ett uppsving som medför höjda priser, längre leveranstider och mer utlagda pengar för de små bolagen när de större lägger sin tyngd bakom och glider förbi i kön för att snabbt pressa svindyra limiterade RSD-utgåvor och 180 gramsreleaser av plattor som fortfarande går att hitta i skivbörsarnas 10-kronorsbackar. Jag hoppas så att de orkar fortsätta att släppa sina fantastiska skivor. Att de inte ska behöva dö sotdöden eller behöva ge avkall på sin påkostat höga standard i form av omslag och allt annat. Det vara bara det. Ja också en länk till beställningssidan där ni också hittar smakprov. Om ni gillar vad ni hör så beställ därifrån. Gör det. Så kan ni vara med och rädda ett av de mest älskvärda skivbolagen världen har just nu. Själv ska jag vrida upp volymen i lurarna lite till, bara lite till.

Onsdag är det tydligen för övrigt. 

VM-kval, VM-kval, VM-kval!

Herr Alarik bryter bloggtystnaden för att han blev så uppspelt över att World Snooker har öppnat sin YouTube-kanal för en match i kvalet till VM i snooker. Och inte vilken match som helst heller. Vi snackar Ken Doherty (Dubbelräven, Republikens hopp, 1997 års världsmästare) mot kvalets enda kvinnliga deltagare Reanne Evans. Jag är ju väldigt svag för Ken men för snookerns skull hoppas jag att Reanne tar det här. Bäst av 19 frames också redan i kvalet. Det är annat än PTC, det är världsmästerskap. VM som på riktigt startar 18 april och direktsänds på Eurosport och Eurosport 2. Men länken, ge oss länken tänker ni. Ok. 

Hon komponerar en symfoni (Låttips #214)

Bara två veckor kvar till Lilac Times kommande platta nu och en ny video. Sånt kan till och med väcka Herr Alarik ur dvalan. Syrenernas tid närmar sig. Stephen Duffy har rakat av sig skägget. Trottoarer sopas. Solen värmer ibland. Är det hopp vi hör i vinden?
 

Rapport från en lunchrast

Regnet föll. Tunt, irriterande. Solförmörkelsen var förbi. Den mellanjölkslätta. Jag beställde wallenbergare utan skirat smör. Fick med. Orkade inte. Tog min bricka. Satt, åt, läste. Flott droppade om tuggorna. Boken, en deckare bland andra. För många ord. Lite för mycket försök till lustighet. En dag kommer jag att ha glömt vilken det var jag läste. Vad den handlade om. Tiden som går och går och går. Jag läste innan också. På skärmen. Om hennes hjärnblödning. Igen. Orken som är borta. Livet som ibland känns så lustlöst. Transportsträckan. Våren som en höst och motståndet mot allt. Gick tillbaka. Sitter här vid tangentbordet. Det rycker lätt i vänster öga. Eller strax under. Knogarna på höger hand är torra. På några ställen har skinnet spruckit. Ute i regnet. På ett elskåp. Ett paket kvarglömt kanelknäcke.

Vad gjorde du på nyåret 1968?

Det är ju ett ta tag sedan men Herr Alarik var faktiskt redan påtänkt. Ja man kan rent av säga att han låg i pipelinen för lansering under vår/försommar. På plats i Paris var han dock inte. Men det går ju delvis att ta igen nu. Vilken sanslös line-up. Särskilt starten med The Who, Small Faces och Pink Floyd som avlöser varandra på scenen. Fantastiska bilder på publiken också där kameran bara verkar vandra omkring lite skönt oplanerat och avslappnat.

They said my speed was next to none

I en personlig forntid. Bröderna Cartwright på TV. Jag kunde allas förman då. Nu med tror jag. Little Joe, Hoss, Adam och pappa Ben. Den sistnämnde spelad av Lorne Greene. Han föddes på för dagen 100 år sedan. I samma forntid. Vita låga skåp. En TV och stereo ovanpå. Eventuellt en lampa med bladskärm. I ett av skåpen, skivor. Lill Lindfors förstås, Beatles, Simon & Garfunkel, Gilbert O'Sullivan. Vi kan fortsätta. En LP-box också. Nio skivor kanske. Utgiven av Det Bästa tror jag. Hits från 60-talet. Kanske även 50 och 70. Helt klart en låt med Lorne Greene. Ringo. Jag spelde den ofta. Texten var något av det mest dramatiska jag hade hört. Framförandet spännande, laddat. I dag har jag den på singel förstås. I kväll ska den snurra.
 

Tittar på TV

Herr Alarik hade en otroligt märklig TV-kväll i går. Han lyfte blicken från sporten, TV-serierna och barnprogrammen och föll rakt ned i ett svart hål. Först var det nyheter och jag både skakar på huvudet och känner sekundärskammen skölja över mig när jag tänker tillbaka på det. Senare kom ett program där svenska par gifte sig med varandra efter anonym match making. På SVT! För licenspengar får man förmoda. De träffades första gången framför altaret (hade de skrivit äktenskapsförord?). Sen var det bröllopsfester. Inbjuden familj som höll tal. Då klarade jag inte mer. Gick och lade mig medan tankarna gungade och löstes upp. Jag var bara tvungen att få det ur mig. Förlåt om jag rubbar er samtid också.

Herr Alarik lyssnar till kristallkulan

Det är alltid lite vanskligt med att spå framtid. Ändå vågar Herr Alarik sig på att föruthöra en smula. Två plattor som, utifrån de smakprov som smugits ut, kommer att höras mycket i hemmets högtalare under året lär bli de med Granite Shore och Lilac Time. Bägge släpps vad vi erfar på vinyl.

När temperaturen är låg uti kroppen

Torsk hemma mot gurkorna i går och en ekonomi i botten. Det är inte lätt att vara bandyvän med rötterna i bandystaden nu. Drygt 800 personer tog sig till Studan i går för att stödja laget. Det är förstås uselt. Lika uselt är att jag inte var en av dem. Inte har varit på hela vintern. Geografin och tiden har arbetat emot mig. Men jag ska betala inträdet i efterskott. Temperaturen måste höjas.

Söndagsrock åt far