God natt, och god lycka.

SVT visar Ingmar Bergmans Fanny & Alexander i kväll. Femtimmarsversionen. Det är förstås kanon. Fast visst kände ni att det hängde ett men i luften efter det där kanon? Menet heter Rapport. Två timmar och fyrtiofem minuter Fanny & Alexander och sen tio minuter Rapport innan de kör igång filmen igen. Jag vet att jag är för gammal för att bli förvånad ...men hallå! Hur dum får man vara. Rapport?! Mitt i en av de mest förtrollade världar filmen gett oss. Pang bang nyheter rakt in i illusionen. Ska det vara en hyllning till Bergman...

Jag läser Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes som följetong i DN i sommar. Det är ett experiment som hittils gått ganska bra. Till exempel lyckades jag efter ett samtal till DN:s kundtjänst hitta det enda avsnitt jag hittills missat, utebliven tidning på jobbet förra veckan, på nätet. En vänlig röst guidade mig till det svårlokaliserade PDF-arkivet. Boken funkar på det här långsamma sättet också men nu när rättegången är igång skulle jag gärna ta åtminstone dubbelavsnitt varje dag. Vet inte om någon nämnt Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou i samband med Larsson. Tror faktiskt inte det. Ändå känns det så uppenbart hur viktig han varit för trilogin kring Millenium. Drivet, den lätt nedlåtande tonen mot makten, den överseende intelligensen som hotar att slå över i självgodhet. Det kan väl inte bara vara en slump. Min gissning är att Larsson ganska noga studerade vad som gjorde böckerna om Hamilton till en så stor succé.

Annars läser jag den andra stora deckarsensationen de senaste åren. Roslund och Hellströms Edward Finnigans Upprättelse är bra. Bitvis riktigt bra. Jag kan störa mig lite på Kommisarie Grens och på att de så tydligt vill driva en tes men det är randanmärkningar. Dessutom kan de få någon som inte tidigare reflekterat över dödsstraffets barbari att göra det är det ju väldigt bra. Ibland har jag en tendens att tro att de flesta ska tycka som jag men det gör de nog inte...

En likhet mellan Larsson och Roslund Hellström är avsaknaden av musik (nej jag räknar inte Grens fäbless för Siw Malmkvist) i böckerna. I nästan alla bra anglosaxiska deckare som kommit fram de senaste tio åren är musik en självklar referens men inte i de svenska. Är det någon som forskat på vad det beror på? En skillnad är humorn som hela tiden finns under ytan hos Larsson men som åtminstone jag haft svårt att hitta i Roslund Hellströms totala allvarsamhet.



Såg sent om sider Go0d Night, And Good Luck. igår. Den var väldigt snygg och bitvis väldigt bra. Clooney framstår alltmer som en bra person men bäst var David Stratharns minspel och fantastiskt uppburna kostym.

Lokko i SvD i morse om Pride och 80-talet. Vi hörde en del av det från vårt vardagsrumsfönster igår. Det är föga förvånande att de inte får spela musik sent för att grannarna klagar.

DN i morse. Bokrecensionen och klimatfrågan på sid 4-5 i kulturdelen. Vissa saker är så svåra att ta till sig. Till och med när de åskådliggörs pedagogiskt. Men vi måste nog nu. Dra ned, dra ned, dra ned.