Jag vet inte om ni köpte Mojo för några nummer sedan när det handlade om Sub Pop och grunge. Jag lät bli. Precis som jag brukar låta bli när de sätter Zep på omslaget. Det är inget jag vill uppmuntra till. Jag är kass på det där. Det följde med en cd med en massa band som legat på skivbolaget Sub Pop i det där numret jag ratade men naturligtvis var inte The Walkabouts med. De passade liksom aldrig riktigt in på det där skivbolaget även om de nog också kunde tänka sig att gå på scenen i skuggshuggarskjortor av flanell. Men de hade väldigt lite med hårdrock, slackande eller teenage angst att göra. När de var som allra bäst stod ju Chris Eckman vid snickarbänken mittemot Nick Caves och snidade låtar medan Carla Torgerson sjöng som om en plats i någon alternativ änglakör stod på spel. De har gjort en del tradigt under sin långa karriär men i mitten på 90-talet när de var som bäst var de väldigt bra. Det var då de släppte plattan Devil's Road. Den var delvis inspelad tillsammans med någon centraleuropeisk symfoniorkester och innehåller några av det deceniets pampigaste poplåtar. Jag såg dem framföra många av sångerna därifrån med stråkförstärkning på Studion i Stockholm. Det är en av de allra bästa konserter jag någonsin sett. Jag har väldigt dålig koll på vad de gjort de senaste åren men singelspåret The Lights Will Stay On kommer jag alltid att bära med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar